Oj, vilken lång intensiv dag. Den började sedvanligt med uppstigning i ottan (05.30) för att ta tåget till Uppsala vid 7-tiden. På PIUS höll jag och min kurskamrat Stefan i morgonandakten.
Jag reflekterade över temat om bönen och läste Birger Normans underbara diktstrof om hundnosen (ser i kommentarerna att många gillar den). Stefan bad en bön av Gustaf Wingren.
Vi fick god respons från våra kamrater och lärare.

Därefter lämnade jag PIUS för att delta i en seminariedag med kyrkoledningen, dvs med alla biskopar och de förtroendevalda i kyrkostyrelsen. Temat var kyrkans framtid.

 Professorn i systematisk teologi, Werner Jeanrond, från Lund höll en inledningsföreläsning och därefter fick jag möjlighet att respondera och ge min vinkel på kyrkans framtidsutmaningar.

Det blev sen ett spännande samtal mellan Werner och mig och seminariedeltagarna.
Werner är en fantastisk teolog med bakgrund i katolska kyrkan men väldigt ”fri i anden” och kritisk mot mycket inom både kyrka och teologisk forskning.
Tyvärr ska han lämna Lund för Glasgow vid årsskiftet.
Det blir tomt. Svensk teologi behöver Werner Jeanrond.

Efter en hel dag med biskopar och kyrkostyrelseledamöter åkte jag tillbaka till Stockholm där jag träffade Kyrkans tidnings chefredaktör, Dag Tuvelius. Vi tog oss en öl på Pressklubben och planerade ett seminarium om kyrkan och journalistiken som vi ska hålla nästa vecka.

Phu, är det enda ordet jag har kvar efter denna dag.

Jag släpade mig till morgonmässan i Uppsala Domkyrka i morse – mest av systerlig solidaritet. Min gruppkamrat Gunilla skulle predika. Det gjorde hon fint och poetiskt.

Sen hade vi en dag av diskussioner om nattvard och konfirmation. Min grupp är så underbar – vi kan tycka väldigt olika men har stor respekt för varandra och gillar varandra – därför blir samtalen ofta mycket givande.
Läraren Tina verkade vara nöjd med oss.

I kväll har jag lagt i en boj i Mälaren – det gick bra! Det blev en fin kväll med sol och lugnt vatten.

Och nu ska jag ställa samman mina synpunkter på framtidens kyrka som jag fått äran att framföra inför alla biskopar och kyrkostyrelsen i morgon. Kommer alltså inte kunna vara på skolan.
Jag ska dock börja dagen med att hålla en morgonpredikan om bönen på PIUS först.
Det lär handla om en hundnos…

Nu är jag hemkommen från en trevlig eftermiddag vid Uppsala högar.
Jag predikade i Gamla Uppsala kyrka, där prästen Kristin Windolf som jag känner sen ungdomstiden celebrerade mässan.
Gudstjänsten var sammanlyst med Österledskyrkan, missionsförsamlingen, vars trevliga pastor Anders Jonåker också medverkade. Han visade sig vara en Dietrich Bonhoeffer-entusiast, vilket jag också är. Kul!

Jag predikade över evangelietexten då Jesus lär lärjungarna att be Fader Vår.
Temat denna söndag är bönen.
Min utgångspunkt var Birger Normans fina lilla diktstrof ur dikten Nollpunkt:

Ӏr det politik att bedja?
Nej, det är inte politik.
Det är inte ens moral.
Att bedja är att bli
en hundnos i världen.”

Prästen Lars Åke Lundberg tipsade mig om Normans dikt och jag höll predikan utifrån detta ”hundperspektiv” – en hundnos är det känsligaste som finns, det kan registrera det mesta som händer och sker runtomkring, en hund nosar omkring på marken – det gäller för den bedjande att se vad som händer längst ned i samhället – att vara en hundnos i världen är att ständigt ha ett underifrånperspektiv.

Nu är det snart dags för den galna amerikanska TV-serien Six feet under – också ett slags underifrånperspektiv, fniss.

I morgon börjar pendlarlivet till PIUS igen.
På återseende.

Godmorgon kära bloggläsare!
Debatten rasar förstås om melodifestival-fiaskot.
Vi svenskar får nog leva med att den europeiska schlagerscenen inte längre är som förr.
Serbiens låt är jättefin.

I dag ska jag predika i Gamla Uppsala kyrka klockan 15.00.

Först knäckte Kanada Sverige i hockey.
Sen kom Sverige inte ens med bland de tio bästa i melodifestivalen.
Det är synd om svenskarna, skulle Strindberg sagt.

Fast arkarna spelade åtminstone som de kungar de är.

Jag har haft ont i huvudet hela dagen. Det känns inte bättre i huvudet efter att ha genomlevt Melodifestivalen…. hm. Vissa sångnummer skar genom öronen….
Och stackars the Ark.

Den västerländska självbilden av att äga kulturutbudet i Europa krackelerar för varje ny eurovisionsfestival – det är östländerna som har greppet.

Jag gillade Serbiens låt.
Tänk att en lesbisk kamplåt kan vinna européernas hjärtan. Det är ändå stort på något sätt.

Och än en gång såg vi hur grannar röstar på grannar. Danmark, Norge och Finland gav förstås Sverige poäng. Precis som de baltiska staterna röstade på varandra och balkanländerna och rysslandsgrannarna och Spanien och Portugal och så vidare.
Geografiska grannar är uppenbarligen kulturella syskon.

Och så väntar jag mig en fly förbannad Bert Karlsson som dömer ut hela tävlingen i morgondagens tidning….

Heja Serbien!

Så har ännu en lång dag genomlevts. Torsdagseftermiddagarna är alltid svårbemästrade för man är så himla trött efter en veckas tidigt morgonpendlande till Uppsala.
I kväll har jag ägnat mig åt att pigga upp min gamla mor och far.
Är nu själv mycket trött.

Det börjar dra ihop sig mot terminsslut på PIUS och väldigt mycket ska hinnas med…
I morgon ska jag skriva klart min predikan som jag ska hålla i Gamla Uppsala kyrka på söndag – bönsöndagen.

Blair har deklarerat sin avgång.
Själv tänker jag gå och lägga mig.

God afton.

Statsminister Fredrik Reinfeldt har knappt synts sedan han kom till makten. Det har mest varit Bildt och Borg för hela slanten.
I går framträdde han dock på TCO:s kongress. Enligt rapporterna höll han ett oinspirerat och dåligt tal.
Läs Joakim Jakobssons debutkrönika på dagens ledarsida.

Jag skrev i går om Göran Persson som nu ska bli lobbyist för en av de mest borgerliga lobbygrupperna i Sverige. Pinsamt är vad det är och sannerligen olyckligt för demokratin.

”Den periodvis framgångsrike Göran Persson tycks, med en gest som tagen ur en absurd fars, vilja visa att det är kommunikation – inte tänkande – som är hans starka sida”, står det i Aftonbladets ledare i dag.

Flera av Sveriges ledande demokratiforskare ställer sig skeptiska till att Göran Persson nu går över till PR-branschen.

”Jag tycker det är ett problem för politikens trovärdighet att politik och strategisk kommunikation – eller pr och lobbying – tycks blandas samman, även som här på det rent faktiska personplanet. Många människor upplever redan att politiken i dag mera handlar om vem som är skickligast på att få sin fråga på dagordningen än om värdekonflikter och sakfrågor. Den känslan bland väljarna riskerar att förstärkas genom sådana här personövergångar”, säger Marie Demker bland annat.

Jag håller med.
Det gjorde Göran Persson också en gång i tiden. Jag har många gånger hört honom oja sig över lobbyisterna och pr-folket.

Så sent som i sitt avskedstal på s-kongressen nu i mars häcklade han lobbyisterna för att arbeta för gamla lösningar. Det handlade om miljöomställningen.
”Framtidens lösningar har inga lobbyister.”
För det krävs politik, menade Persson.

  I ett demokratital 1997 undrade Persson om beslutsfattare blir förda bakom ljuset av de ”lejda opinionsbildarna, de som ena dagen säljer sina tjänster till ett företag, andra dagen till ett politiskt parti?”

Ingenting är längre som förut. Alla gamla sanningar är slut, som vi sjöng en gång i den radikala delen av arbetarrörelsen.