Nu är det gjort.
Jag överlevde.
Det var pirrigt men kul att sommarprata. Med så fantastiska medarbetare som producenten Tihti Hahn och teknikern Tobias Carlsson kunde det bara gå bra.

Fast det började lite märkligt i morse. Jag var i radiohuset redan vid 9-tiden och gick igenom allt med producenten och teknikern. Ungefär vid 11-tiden sprängdes en av cd-skivorna – Tobias slant med handen när han skulle ta ur den ur cd-spelaren och fångade den mellan knäna – den knäcktes, inte i två delar utan i tusen – det var en fontän av musikspår där inne i studion!
Tyvärr var det just de två spåren som inte fanns på vanlig cd-skiva.
Panik!
Men Tihti fick radioarkivets snälla medarbetare att göra en utryckning – en ny bränd skiva med de två låtarna var på plats vid 12.00. Phu.

Efter programmet kom ledningen för Sommar – Bibi Rödöö och Anders Wennersten ned till studion och jag fick idel lovord. Vet inte om de alltid säger så av artighet men Tihti bedyrade att hon sett de många gånger efter sommaprat och den här gången var de verkligen förtjusta.
Anders hade med sig två mejl som hade kommit in till Sveriges radio direkt efter att sista låten tonat ut – ett från Mats Qviberg som tyckte att jag var ”kanonbra” och ett från Edgar Borgenhammar som ansåg att ”Helle Klein MÅSTE få medverka i varje års sommarprogram”.
Oj då.

I taxin hem läste jag sms och pratade i telefon med alla snälla vänner som hejar på.
Det regnar enormt i Stockholm.
Nu är jag trött.
Och tom.