Jag tycker om Allehelgonatiden. Ljusen som tänds på kyrkogårdarna. Tid för minnen. Nuet sammanbinds med dået och ur detta kan framtiden växa.

Jag läser min favoritfilosof Zygmunt Baumans betraktelser över döden i hans senaste bok ”Flytande rädsla”. Han jämför dokus-såpor som Big brother med vetskapen om dödens slutgiltighet.

”Vad reality-tv rapporterar om är ödet, och för allt du vet är utröstning ett oundvikligt öde. Precis som döden, som du kan försöka hålla på avstånd för en tid, samtidigt som ingenting du försöker göra kan hejda den när den till sist slår till. Så är det helt enkelt och fråga inte varför…”, skriver Bauman.

Själva dokus-såpa-moralen säger att du har dig själv att skylla, du ska straffas, du ska uteslutas osv. Straffet är normen och belöningen är undantaget. Olyckor slår blint och behöver vare sig orsak eller förklaring. ”Evangelium reducerat till Jobs bok”, som Bauman skriver.

Just i en individualiserad tid när allt är upp till den ensamma människan tror jag Allhelgonatidens maning till oss att minnas de döda blir ett sätt att få oss att se vårt sammanhang, att vi lever i relationer, att vi behöver varandra är oerhört viktig…