Phu, hemma från en lååååång dag som började 05.30 i morse.

På PIUS hade vi en mycket intressant lektion om kyrkans roll i krishanteringen – läraren Ann-Katrin Bosbach berättade om de kommunala krisgrupperna där ofta präster ingår och om sina egna erfarenheter från när en stor kris drabbar en ort eller en arbetsplats eller en skola.
I bland får prästerna exempelvis uppgiften att gå med dödsbud till anhöriga. Svårt.
Minnesstunder brukar hållas. Kyrkan hålls öppen där människor kan komma och gå närhelst de vill. Och så detta folkets eget sakrament – ljuständningen. Jag älskar den riten – att trotsigt skingra mörkret.
Att bara finnas till för andra när sorgen är som mest outhärdlig känns som en av prästens absolut viktigaste uppgifter.

I utvärderingarna av Tsunamikatastrofen visade det sig att just den lokala krishanteringen runtom i Sverige fungerade utmärkt medan kristhanteringen på riksnivå havererade de första dygnen.

Sen på eftermiddagen fick vi besök från Församlingsförbundet, arbetsgivarna i kyrkan, som berättade om vilka kollektivavtal som gäller. Matnyttigt. Möjligen ställer jag mig undrande till att vi på lektionstid får möta arbetsgivarsidan medan facken är inbjudna en fredag då vi inte har lektion och det är frivilligt att gå dit…
Ja, ja – kollektivavtalen är ju båda parters.

I kväll har jag käkat middag med vännerna Lars-Åke Lundberg och Per Ragnar. Härliga samtal om Luther, kyrkan och politiken som alltid!