Jag funderar över begreppet tid inför det stundande tv-programmet i kväll.
”Tiden är ingenting” hette en roman av Hans Alfredson.
Jag har alltid undrat över varifrån det uttrycket kommer.

I en sökning på nätet hittar jag en intressant krönika av författaren Majgull Axelsson som hon skrev i somras i DN.
Det var tydligen den finlandssvenske biskopen FM Franzén som formulerade uttrycket i en dikt en gång:

Grässtråets barn så lika sin fader
Växa och dö i oändliga rader
Morgon blir afton i evig ring
Tiden är ingenting

Denna cykliska tidsuppfattning finns också i Predikaren i Gamla testamentet, där ”Allting har sin tid” formuleras:

Allt har sin tid,
det finns en tid för allt som sker
under himlen:
en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,
en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
en tid att gråt, en tid att le,
en tid att sörja, en tid att dansa,
en tid att kasta stena, en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,
en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,
en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred.

Norman Mailer är död och den amerikanska kulturen är fattigare.

Läser recensionerna av Ibsens Ett dockhem. Tydligen hade Uppsala stadsteater också premiär av pjäsen i går och den hade visst också förlagts i nutidens scenrum. Intressant.
Längtan att få vara människa, inte en roll är tidlös.

I kväll ska jag diskutera tiden utifrån politiska, ekonomiska och existentiella aspekter tillsammans med Bodil Jönsson och Sigge Eklund i Gudrun Schymans program i TV8 (inte alls Axess-tv som jag tidigare påstått) – ”Schyman, i vems intresse” klockan 20.00.

Läs Olle Svennings intressanta betraktelse över den danska politiken.

Har just kommit hem från premiären av Ibsens Ett dockhem på Dramaten.
Otroligt bra! Regissören Sofia Jupither hade valt att förlägga handlingen till nutid. Det fungerande perfekt och Ibsens moderna drama om den förljugna kärnfamiljen blev plötsligt än mer levande.

Anna Björks Nora-gestalt var magnifik- något av det bästa jag sett.
Jag konstaterade tillsammans med författaren Kerstin Ekman i pausen att man har sett många ”Noror” genom årens lopp. En av dem var där i publiken – Pernilla August.
Vi var eniga om att Björk var fantastisk i kväll.

När Anna Björk höll sin avslutningsmonolog i andra akten fick jag tårar i ögonen – så otroligt starkt. Och vilken text!
Ibsen har mycket att säga vår tid då reaktionära krafter i kyrka och samhälle ropar ”bevara familjen” och ”äktenskapet”. Gå och se Ett dockhem på Dramaten!

Vidunderligt var ordet.

På måndag presenterar vänsterthink-tanken Arenagruppen en daglig webb-baserad ledarsida – Dagens Arena.

Nisha Besara, som varit vikarie på Aftonbladets ledarredaktion, blir dess chefredaktör.
Skribenterna är de gamla vanliga Arena-skribenterna: Per Wirtén, Katrine Kielos,, Håkan Bengtsson, Devrim Mavi och Björn Elmbrant. Den sistnämnda är väl det namn som sticker ut med tanke på hans bakgrund på Sveriges radio.

Det är ett bra gäng som kan bidra till att opinionsklimatet i Sverige blir bättre.
Välkommen, Dagens Arena!

Har spenderat hela dagen i Uppsala tillsammans med styrelsen för ”Kvinnor i Svenska kyrkan”. En rolig dag som avslutades med middag i Ärkebiskopsgården där Kajsa Wejryd (ärkebiskopens trevliga fru) lagat fantastiska pajer och världens godaste chokladtårta.
Kajsa Wejryd är utvecklingschef för gymnasieskolorna i Uppsala.

Vad vore kyrkan utan kvinnorna?
Ingenting!

I morgon ska jag vila för första gången på länge.
Fast på kvällen är det premiär på Dramaten av Ibsens ett Dockhem.
På söndagkväll ska jag diskutera ”tiden” i Gudrun Schymans tv-program i den digitala kanalen Axess-tv.

God natt!

Phu har haft några jobbiga dagar, därav min bloggtystnad.
Vaknade till att solen sken men nu tar de mörka molnen över.
Mälaren ligger dock fridfull och eftertänksam.
Jag är på väg till Uppsala, trots ledig dag från studierna. Ska på möte med Kvinnor i Svenska kyrkan.

I samhällsdebatten diskuteras skattefuskande politiker och det hårdnande ungdomsvåldet. Kanske är båda utslag av bristen på känslan av det gemensamma, vårt ömsesidiga beroende – bristen på ett ”vi” som inte bygger murar mot ett ”de”?

Phu, hemma från en lååååång dag som började 05.30 i morse.

På PIUS hade vi en mycket intressant lektion om kyrkans roll i krishanteringen – läraren Ann-Katrin Bosbach berättade om de kommunala krisgrupperna där ofta präster ingår och om sina egna erfarenheter från när en stor kris drabbar en ort eller en arbetsplats eller en skola.
I bland får prästerna exempelvis uppgiften att gå med dödsbud till anhöriga. Svårt.
Minnesstunder brukar hållas. Kyrkan hålls öppen där människor kan komma och gå närhelst de vill. Och så detta folkets eget sakrament – ljuständningen. Jag älskar den riten – att trotsigt skingra mörkret.
Att bara finnas till för andra när sorgen är som mest outhärdlig känns som en av prästens absolut viktigaste uppgifter.

I utvärderingarna av Tsunamikatastrofen visade det sig att just den lokala krishanteringen runtom i Sverige fungerade utmärkt medan kristhanteringen på riksnivå havererade de första dygnen.

Sen på eftermiddagen fick vi besök från Församlingsförbundet, arbetsgivarna i kyrkan, som berättade om vilka kollektivavtal som gäller. Matnyttigt. Möjligen ställer jag mig undrande till att vi på lektionstid får möta arbetsgivarsidan medan facken är inbjudna en fredag då vi inte har lektion och det är frivilligt att gå dit…
Ja, ja – kollektivavtalen är ju båda parters.

I kväll har jag käkat middag med vännerna Lars-Åke Lundberg och Per Ragnar. Härliga samtal om Luther, kyrkan och politiken som alltid!

Nyhetstidningen Fokus har gjort en makthavar-ranking.
Av de hundra tyngsta makthavarna i landet kommer jag enligt Fokus på 97:e plats.

Först kommer förstås statsminister Fredrik Reinfeldt och sen Mona Sahlin.
Intressant nog är det inte alls många mediemänniskor på listan – detta trots att media kallas tredje statsmakten.
Enligt Fokus är det Lena Mellin, K-G Bergström, Janne Josefsson, Per T Ohlson och jag själv som är de mäktigaste inom svensk media. Känns som om många namn är borttappade.
Inte heller finns det några religiösa ledare, inga biskopar eller imamer.
Nej de flesta på listan hör till politik, förvaltning och näringsliv.

Fokus presenterar också alla makthavarna i ett uppslagsverk. Jag beskrivs som ”socialdemokratisk präststudent som leder Sveriges mest lästa ledarsida”.

Åååå dessa listor.

Intressant dag på PIUS. Ännu en fenomenal amerikansk föreläsare, Gordon Lathrop, en guru inom den teologiska forskningen om liturgi. Hans poäng var att urkyrkans gudstjänst gestaltade ett vi och gick ut på att sända ut de kristna i världen – just sändningsmomentet har tonats ned i dagens kyrkas liturgi.

På eftermiddagen var det de äldre och döden som var temat. Vi är ju inne i död- och begravningsblocket i utbildningen. När novembermörkret sänker sig…. hm.

Jag har fått oerhört många reaktioner på dagens krönika – övervägande positiva mejl om det skrämmande med somliga politikers förakt för det gemensamma…

Ser på nätet att statsminister Fredrik Reinfeldt är bekymrad över det moderata skattefuskandet.
Det borde han vara om han menar allvar med ”de nya moderaterna”.

Nisse Landgren och hans Funk Unit körde vilt i kväll på jazzklubben Fasching. Oj vilket sväng! En helt fantastisk kväll.
Vännerna Lisbeth och Rolf som skrivit en jättefin bok om familjen Landgren och Degerfors var förstås där.
Nisses farfar och far har hållit i musikkåren och familjen har varit drivkraften i Degerfors musikliv under 100 år. Häftigt.