I dag har jag umgåtts med döden hela dagen.
I förmiddags hölls begravningen av vännen och kollegan Anders Paulrud. Familjen, närmsta vännerna och medarbetarna samlades i det lilla fina skogskapellet på Skogskyrkogården. Stämningen blev förtätad. Vi såg varandra och allas vår oerhörda sorg. Vi grät mycket.

Den kolsvarta kistan. Det underbara porträttet på Anders. Bachs cellosvit framförd av cellisten Mimi Sunnerstam som spelade gudomligt vackert. Fantastisk sång av Margareta Bengtson till ackompanjemang av gitarristen Mats Bergström. Fina tal av Håkan Jaensson och Gunnar Wesslén. Gunnar Ekelöfs Orimmad sonett framfördes av Eva-Lii Mark.
Officiant var Aftonbladet-kollegan Olof Brundin.
När han läste Anders egna avskedsord i sin sista roman blev sorgen nästan outhärdlig.

Förlustens svåraste budskap är: Aldrig mer!
Det går inte att ta in att en så fantastiskt levande person som Anders inte finns längre.
Som tur är finns hans texter kvar.
De kan aldrig döden ta ifrån oss.

Nu på seneftermiddagen hade vi en minnesstund på tidningen för personal och för alla vänner och kollegor i media- och kulturvärlden. Det kom 200 personer.
Anders vars en alldeles ovanligt älskad person, som Håkan Jaensson konstaterade.
Kollegan Olle Svenning höll ett mycket fint tal liksom Anders förläggare på Bonniers, Hans Isaksson.

Jag brukade ofta diskutera litteratur och poesi med Anders. En gång var vi på restaurang och firade en kollegas födelsedag. Jag höll tal och citerade då ur en gammal diktbok av Claes Andersson. Anders som satt bredvid mig bläddrade i den och blev glad när han såg att det stod på insidan av försättsbladet: Helle Klein 1981.

– Så du läste Claes redan då, när du var 15 år. Det var bra. Jävligt bra, sa han och smackade förnöjsamt som han alltid gjorde när han åt god mat. Och så den där underbara pliriga blicken.

Här är en av mina älsklingsdikter av just Claes Andersson. Jag vet att Anders hade gillat den:

”Förtvivlan är ett alltför stort ord, men jag vet inte…
Ty sorgen är obotlig, den går aldrig över
därav dess styrka, dess bördighet för det som ännu inte
förstörts inne i oss.
Den som inte har sorgen har intet.
Den som inte har sorgen kan ta sig till med vad som helst,
med vem som helst!
Den som inte har sorgen har aldrig förlorat någonting,
aldrig ägt någonting.
Smärtan och försoningen finns inte hos den som aldrig har haft sorgen.
Och dikten växer bara ur sorgen,
ur den sorg som beretts ett rum i glädjens hjuls nav
och där klarnat till blick och förståelse.”

Tack för allt, Anders.

Som väntat fick Thomas Östros ta över som ekonomisk talesman för socialdemokraterna efter Pär Nuder.
Utmärkt.
Nu kan det bli kul med de ekonomiskt-politiska debatterna i riksdagen.
Och framförallt kanske Sahlin och hennes gäng spottar upp sig i sin oppositionsroll.
Det behövs.

Jag tillbringade förmiddagen i Älta och hälsade på prästen Malin Strindberg och diakonen Anna-Karin Johansson. Redan när jag klev av bussen blev jag välkomnad av en dam som var på väg till Älta kyrka för att hjälpa till med sopplunchen. Diakonikretsens äldre damer var samlade i köket. De gjorde så fint – dukade hela salen som annars fungerar som kyrksal.

Jag gick sen en promenad till Älta centrum där jag tog en fika. Många kom fram och hälsade på ”den nya prästen i Nacka” som de kallade mig.
Jag älskar verkligen dessa små spontana mänskliga möten. Skulle vilja vara en ”dräll-präst” som mest sitter på fiken eller går omkring på stadens gator och samtalar med människor. Fast det kanske inte kyrkoherden skulle uppskatta, fniss.

Eftermiddagen var jag på kontoret i Nacka. Mycket med det jordiska. Klippan församlingspedagogen Stefan Elmér fixade min mobiltelefon så att den kan synka med datorns mejl och dylikt. Praktiskt!
Jag har dessutom fått en gps i mobiltelefonen – perfekt för mig som har noll lokalsinne och aldrig vet var jag är. (Mina memoarer ska ju heta: Med bestämda steg åt fel håll)

Jag har bokat in samtal för olika förrättningar liksom för själavård.
Och så har jag försökt få pejl på mitt schema. Svårt att överblicka allt så här i början.
Men det känns kul att vara igång!

I morgon blir det en dag i Nacka – fullproppad med olika möten.
Vi börjar med morgonmässa i kapellet redan klockan 08.30 så det är hög tid att logga ur.

God natt!

Phu, jag är helt slut efter min första riktiga dag som pastorsadjunkt i Nacka.
Det är alltid spännande med nya arbetsplatser.
Men också intensivt med alla nya människor, nya platser, nya rutiner, nya lösenord,
nya namn, ny lokaler att gå fel i… osv.

Mitt postfack var redan helt fullt. Där fanns brev från för mig okända människor från hela landet som gratulerade och önskade mig lycka till som präst. Folk hade sänt med böcker och skivor och fina dikter. Fantastiskt!
Måtte jag kunna leva upp till det stora förtroende som så många visat mig dessa dagar efter prästvigningen. Hjälp!

Jag har fått ett fint rum i Gula villan som församlingsexpeditionen kallas.
Har knappt hunnit vara på rummet än, men jag har börjat fylla bokhyllan med mina teologiska böcker. Det känns bra.
I morgon börjar jag min dag i Älta, där prästen Malin Strindberg ska ta hand om mig.

Och ni som läst dagens tidning  (den där intervju var inte mitt påhitt men vad gör man inte för sin kära tidning, fniss) – jag har kommit igen efter influensan förra veckan!
Rösten är dock lite skrovlig än.

I eftermiddags blev jag intervjuad av radio P4 Väst om mitt val att nu bli präst. Det blev ett fint samtal med Angelique Hvalgren  – en mycket bra programledare som ställde intressanta frågor!
Jag tror det sänds i morgon bitti vid 8-tiden eller på onsdag eller nån annan dag. Vet inte riktigt.

Nu ska jag vila.

Hittade av en slump Crister Enanders fina minnesruna över Anders Paulrud.

 ”Anders Paulrud hade, som vanligt, hittat rätt ord. Naglat fast det som alla sökte i några lakoniska satser. Sedan log han inåtvänt, småputtrigt och såg ut som en glad citron. Ty sådant var hans skratt; när Anders Paulrud skrattade var han världens gladaste citron”, skriver Enander om ett nattligt krogsamtal.

Just så – världens gladaste citron.

På torsdag är det begravning och på eftermiddagen minnesstund på Aftonbladet.

”Här nere är det gråare, det är tråkigare, tristare och tommare. Men änglarna däruppe fnissar säkert så de hickar och dricker varje morgon av Anders Paulruds starka goda espressokaffe”, avslutar Enander.

Här är en halvkass bild men ändå.
Jag i ingångsprocessionen vid dagens högmässa i Nacka kyrka.
Det band jag bär om halsen kallas stola – ett liturgiskt prästplagg. Den stola jag har på mig fick jag av vännerna Anna Karin Hammar och Ninna i prästvigningspresent. Den är inköpt i födelsekyrkan i Betlehem.
Kändes speciellt att bära en palestinsk stola.

I processionen syns också Malin Strindberg, Carl Dahlbäck och en skymt av Sven Esplund.

Medan jag predikade i Nacka kyrka lär min blogg ha citerats i radions Godmorgon Världen. Kul!
Om en halvtimma, närmare bestämt klockan 17.00 kör Teologiska rummet i P1 igång för första gången. Häftigt att radion insett att till vår tids mest brännande och spännande frågor hör dem om religion ur olika vinklar.
I dagens program ska bland annat fd ärkebiskopen K G Hammar medverka.

Vilken härlig dag med strålande sol!
Det är nästan så att man hade glömt bort hur solen såg ut…
men i dag har den varit framme med sina värmande och glädjande strålar hela dagen.

Och det satte likom stämningen redan från början i den välkomstgudstjänst som hölls i Nacka kyrka. Jag välkomnades av församlingen med kyrkoherde Carl Dahlbäck och kyrkorådets ordförande Sven Esplund, prästen Malin Strindberg, kyrkvärdarna Malin och Hillevi samt härliga Nacka kammarkör under ledning av musikdirektör Per Rönnblom.
Kyrkan var fullsatt och stämningen på topp.
Jag känner mig verkligen varmt välkomnad.
Rösten, om än lite skrovlig, bar och församlingens äldre medlemmar konstaterade glatt att de hade hört vartenda ord av min predikan. Härligt!

Nu är jag helt slut.
Men lycklig.

Temat för predikan var att tron är ett sätt att öva sig att se med Guds blick på tillvaron, en blick som älskar sin nästa som sig själv, en blick som inte föraktar den som inte är som ”vi”, en blick som bygger gemenskap och aldrig utestänger, en blick som skänker tröst och hopp istället för rädsla.
Kallelsen att vara ljusbärare (Kyndelsmässodagen är ljusets högtid) handlar om att försöka se med detta Guds ”kärleksöga” för att låna ett uttryck av Lars Ahlin och ställa sig på livets sida.

Det kom krav från församlingsborna att jag skulle publicera min predikan i Nacka Värmdö Posten men jag förklarade att den är så lång så då skulle nog den stackars tidningen inte få plats med sina annonser.
Däremot diskuterade jag med den tekniskt intresserade församlingspedagogen Stefan Elmér om att försöka publicera prästernas predikningar som mp3-filer att ladda ner från nätet. Vi får väl som det kan bli så någon gång i framtiden?

Nacka församling känns som en fantastisk miljö att få verka och växa i som präst.
Framförallt kommer jag att lära mig mycket av alla erfarna medarbetare.
I morgon börjar jag på allvar på min tjänst – äntligen!

Sådär ja, en sista genomläsning av predikan och några förändringar av ordval…
Ska bli roligt att äntligen komma igång i morgon.
Hoppas bara rösten håller.

Nacka kyrka är en fin mellanstor kyrka. Predikstolen lär vara från 1600-talet och härstamma från den träkyrka som låg där innan den tegelstensröda kyrkan byggdes.
Den nuvarande kyrkan invigdes 1891.
Framförallt gillar jag den fina modell av ett skepp som hänger i kyrkan – det är något visst med kyrkor som ligger nära vattnet och har fungerat som sjöfararnas plats.

Jag uttalade mig ju i Nacka Värmdö Posten och drömde om att få bli båtpräst någon gång. Jag älskar havet.

Välkommen till högmässan klockan 11.00 i Nacka kyrka i morgon på Kyndelsmässodagen – ljusets högtid.