Jag älskar påskens rytm mellan långfredagens brottning med det meningslösa lidandet och påskdagens bejakande av livets och kärlekens makt som trots allt segrar.

Läser filosofen Slavoj Zizeks intressanta essä om Jobs och Jesu lidandehistorier i boken Postmodern teologi (Ola Sigurdsson och Jayne Svenungsson).
Jobs etiska värdighet ligger att han konsekvent avvisar påståendet att hans lidande skulle kunna ha någon som helst mening, dvs bero på att han gjort något fel eller vara en prövning av hans tro.

”Jobs lidande förkunnat korsets väg. Kristi lidande är också meningslöst”, skriver Zizek.
När Jesus på korset skriker ut sitt: Fader varför har du övergivit mig? är det inte ett klagomål riktat till den allsmäktige och nyckefulle Gud/Fadern utan ett klagomål som pekar mot en maktlös Gud, menar Zizek.

I den judiska mystikens skapelsebegrepp talas det om Guds självsammandragning – Gud måste först dra sig in i sig själv, begränsa sin allsmäktighet för att kunna skapa det Intet utifrån vilket han sedan skapade universum.
Genom att skapa universum släppte han det fritt, lät det gå sina egna vägar och gav avkall på makten att gripa in i det.

”Ställd inför fastorna i exempelvis Auschwitz är Gud en tragisk, impotent betraktare – det enda sättet för honom att gripa in i historien var just genom att falla ned i den, att dyka upp i form av sin egen son”, skriver Zizek.

Så resonerar en postmodern filosof om det klassiska teodicéproblemet – dvs frågan om Guds allmakt när världen är så ond….

På söndag predikar jag om Påskdagens uppståndelstro i Nacka kyrka klockan 11.00.
Varmt välkommen!