I dag har stora internationella ledare landat i Sverige. Stockholm har varit avspärrat till och från.
I morgon hålls den omdiskuterade Irak-konferensen i Upplands Väsby av alla platser på jorden.

”Konferensen riktar sig i allt väsentligt till omvärldens finanskapital, som ska lockas investera både i Iraks sönderslagna infrastruktur och i den lukrativa oljeindustrin. Väldiga privatiseringar utlovas. De svindlande höga oljepriserna hålls fram som särskilt lockande. De fackliga rättigheterna är redan kvästa”, skriver Aftonbladet på ledarplats.

Det är onekligen något absurt att Sverige står värd för en konferens som inte kommer att andas ett uns av kritik mot det förödande amerikanska kriget, trots att svenska folket varit engagerade krigsmotståndare under alla år det pågått.

”Condoleezza Rice kan återvända till sin president och berätta att omvärlden vill betala av på USA:s krig utan att fråga när trupperna ska lämna Irak. Hon kan också hälsa från värdarna, Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt, lojala vänner till USA:s illegala krig”, slutar ledaren.

Har just kommit hem från en spännande kväll i Nacka kyrka.

Imamen Abu Mahmoud från stockholms moské på Medborgarplatsen var inbjuden att tala över ämnet Islams syn på kristendomen. Mycket intressant.
Det var fullt av folk – församlingsmedlemmar, förtroendevalda, präster, diakoner och andra anställda samt muslimer och säkert en och annan som varken skulle kalla sig kristen eller muslim.

Nacka församling bedriver sen en tid tillbaka ett mycket bra dialogprojekt mellan kyrkan och muslimerna och katolikerna i Fisksätra. I den luthercirkel som församlingen har haft i vår har exempelvis både en imam och en katolsk munk deltagit.

Det är i mötet med varandra vi upptäcker våra likheter och får respekt för våra olikheter.
I samtalet och dialogen gror demokratin och solidariteten.

Jag brukar i olika sammanhang hävda att jag som kristen vill stå upp för rätten att få vara muslim i vårt land.
I Nacka församling har man förstått detta.
Det är hoppfullt.

Har firat lilla mamma i dag på Mors dag.
Ska nu vila.
Skräms av den politiska utvecklingen i Italien. Detta underbara land går i alltmer fascistisk riktning.
Läs Olle Svennings krönika i dagens Aftonbladet.

I agendan till Ewa Lindqvist Hotz´avskedsgudstjänst fanns en text av Nelson Mandela.
(Har senare fått veta att Mandela bara citerat en text av Marianne Willaimson, som är en förgrundsgestalt i A Course in Mriacles, se kommentar nedan.)

Den vill jag ge vidare till er kära bloggläsare:

”Vår djupaste rädsla
är inte att vi inte räcker till.
Vår djupaste rädslag
är att vi är mer kraftfulla än vi förstår.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker,
som skrämmer oss mest.
Vi frågar oss, vem ska jag vara?
Lysande, fantastisk, talangfull, underbar?

Frågan är egentligen, vem ska jag inte vara?
Du är ett Guds barn.
Att du låtsas vara liten tjänar inte världen.
Det finns ingenting upplyst i att gömma din storhet
för att andra människor inte ska känna sig osäkra.
Vi föds för att visa den gudomliga skönhet som finns inom oss.
Den finns inte bara i några av oss, utan i alla.

Och när vi låter vårt eget ljus stråla,
ger vi omedvetet andra människor
tillåtelsen att göra detsamma.
När vi befrias från vår egen rädsla,
befriar vår närvaro automatiskt andra.”

Helgen har ägnats åt kalas – släktkalas, morsdagsfirande och kalas för vännen Håkan Bengtsson, VD för Arenagruppen. Vi firade hans 50årsdag med mat, dryck, sång, tal och dans hela kvällen och natten i går….

Är trött i dag men tog mig till Gustaf Vasa kyrka där prästen Ewa Lindqvist Hotz avskedspredikade. Efter sju år i församlingen drar hon nu vidare på nya äventyr.

Det var en av de starkaste predikningar jag hört – där fanns vreden och sorgen över en kyrka som stänger ute, som hindrar människor (framförallt kvinnor) att växa och vara sig själva men också tacksamheten och glädjen för alla församlingsmedlemmar som burit och bär och hoppet om att vi tillsammans gör kyrka när vi älskar vår nästa och ser till att alla får vara med…

Ewa var den första kvinnan som blev fast anställd som komminister i Gustaf Vasa. Det skedde år 2000. Kvinnoförtrycket tog på intet slut i och med beslutet 1958 att prästviga kvinnor.

När Ewa predikade blev Ordet ett verkligt tilltal till oss som var där. När hon hade sagt ”Amen” reste sig församlingen och applåderade en lång stund.
Häftigt.

Jag hoppas och tror mig veta att Ewa kommer att finna nya spännande arenor där hon kan ge, få och göra det hon tror på.

En hektisk vecka går mot sitt slut. Som mina kära bloggläsare redan har förstått har jag inte haft så många sekunder över att skriva. Har dessutom varit ganska däckad av allergi.

I helgen ska jag ägna mig åt släktkalas. firande av en väns 50 årsdag samt uppvakta lilla mor på Mors dag.

I onsdags var en buddistmunk från Burma på besök i Nacka. Spännande att lyssna till hans berättelser om sin och de andra munkarnas kamp för demokrati och mänskliga rättigheter.

I går åkte jag båt med kollegorna i kontraktet (Nacka församling, Värmdö, Saltsjöbaden, Djurö med flera församlingar). Vi besökte skärgårdskyrkorna på Ingarö, Djurö och Möja.
Fint att få en inblick i den stockholmska glesbygden. På sommaren är den så vacker.
Det är kämpigare att bo där vintertid. Men det är viktigt att vi kan bevara en levande skärgård.

Jag hoppas på att få mer tid för bloggande nästa vecka.
Till dess: ha en trevlig helg!

Ps. Jag läser Bengt Pohjanens självbiografi ”Smugglarkungens son” – underbar!

Ursäkta den drastiska rubriken men för oss pollenallergiker är våren verkligen jobbig. När det är som vackrast är det som svårast…
Beklagar min bloggtystnad en vecka men jag har varit/är sänkt av astma/allergi och har inte riktigt orkat blogga mellan hostandet.

Ska försöka komma igen.

Till dess kan du läsa min måndagskrönika om att hellre vara medmänniska än supporter med tanke på socialdemokraternas nya kampanj….

För övrigt uppskattade jag förstås de progressiva judiska fredsvännernas debattartikel med anledning av 60års-firandet av staten Israel förra veckan.
För de 750.000 palestinier som fördrevs från sina byar står minnesdagen för ”katastrof” – Al Nakba.

Drömmen om en rättvis fred mellan de två folken, ett slut på den israeliska ockupationen och slut på våldet måste ständigt hållas vid liv.
Hur svårt det än är.

I dag fortsätter jag filosoferandet om den kollektiva sorgens uttryck i vår medialiserade tid – här kan du läsa min måndagskrönika i Aftonbladet.

Har annars planerat sommarens konfirmandläsning tillsammans med mina trevliga kollegor Ylva, Helene, Lars och Helena.

Sk a nu till Uppsala på kvällsmöte med kyrksystrarna.

Ännu en fantastisk sommardag går mot kväll.
Det finns ingen vackrare huvudstad än Stockholm – särskilt sommarstockholm!

Har åkt båt med kära vänner i helgen.

I dag har jag ägnat mig åt skrivande – en krönika för morgondagens tidning, ett föredrag för Gustaf Wingrensällskapet på onsdag kväll, ett griftetal för en begravning i veckan.
Jag älskar Ordet.
Men ibland blir man trött på sina egna ord…
Behöver vila lite nu.

Pingströrelsens tidning, Dagen, har gjort en intervju med mig. Själva intervjun blev riktigt bra men jag blir trött på rubrikmakarna på förstasidan: Håll hårt i kräklan för här kommer Helle Klein!
Suck.
Bättre är rubriken för själva artikeln: Helle har fått ny utsikt.

Veckan som kommer är fylld av spännande möten med människor…

På återseende.
God afton.

Började förmiddagen med ett samtal i TV4 Nyhetsmorgon om den offentliga sorgen som nu kommit till uttryck i och med tragedin runt flickan Engla.

Domprosten i Uppsala Tuulikki Koivunen Bylund och jag resonerade om behovet av att offentligt uttrycka sin sorg – att gemensamt dela förlusten.
Det blev ett fint samtal  och TV4 gav generöst med tid.

Måndag 19 maj ska jag diskutera samma fråga på Publicistklubben.