Taxin var försenad i morse men det gjorde ingenting. Jag njöt av solen. Mälaren låg spegelblank och några tysta segelbåtar gled förbi. Så vackert.

I radiohuset var det roligt som vanligt med Godmorgon Världen-panelen.
Dala-Demokratens Göran Greider och Svenska Dagbladets Per Gudmundsson var mina medpanellister. Trevliga herrar men det är svårt att få en syl i vädret, fniss.

Sista frågan – den om huruvida det är rätt eller fel att sända flickan Englas begravning i TV – var den mest intressanta. Tyvärr hann vi inte diskutera detta inte helt enkla spörsmål tillräckligt länge.

Jag är kluven.
Å ena sidan tycks sorgen vara det enda kollektiva uttryckssätt vi har kvar i vår genomindividualiserade tid och svenska folkets engagemang har varit påtagligt stort i Engla-tragedin. I denna mening är det väl rimligt att också begravningen sker i offentligheten.
Å andra sidan är det något sjukt i att det mest privata ska bli offentligt. Det tycks som om vi inte kan hantera vår egen sorg på annat sätt än att vända oss till medierna i dag. Jag minns hur vi på Aftonbladets redaktion blev översköljda av brev, mejl och telefonsamtal från sörjande anhöriga vid Tsunamikatastrofen. De bad om att få prata ut i media…
Medierna som själavårdare…? Det ställer jag mig skeptisk till. Jag tror vi behöver lära oss att värna vår integritet i denna bloggifierande narcissistiska tid.

Jag är övertygad om att SVT kommer att hantera begravningen på ett värdigt och icke-jippobetonat sätt. Frågan är hur de kommer att klara gränsdragningen framöver. När nästa familj kräver att få sitt barns begravning sänt?

Ett är säkert: den kollektiva sorgen har alltsedan Palmemordet blivit den sekulariserade svenskens sätt att gestalta ett sammanhang som går utöver henne själv. Här finns något fint – som både kyrkan och journalistiken har all anledning att reflektera över.