Äntligen är det dags för Pridefestivalen för min del (jo jag vet att den redan pågått flera dagar men jag har som sagt semester). Tänkte kolla in Pride Park i eftermiddag.

På fredag och sen i lördagens parad ska jag delta som präst för att markera att ”störst av allt är kärleken” och den kan aldrig gå ihop med diskriminering.

Regeringen Reinfeldt segar på vad gäller förslag till könsneutral äktenskapslag. Det påstås att det ska komma en proposition i höst men än så länge finns det inte någon sådan med på listan över kommande propositioner. Kristdemokraterna håller som bekant emot.

Tänk om Svenska kyrkan kunde gå före och på höstens kyrkomöte säga JA till samkönade äktenskap och införa vigsel för homosexuella likaväl som för heterosexuella…
Kan katolska Spanien så borde väl lutherska Sverige kunna!?

Kvinnoprästmotståndaren Dag Sandahl hetsar i sin blogg mot vår manifestation mot Nationaldemokraterna under Almedalsveckan. Också biskop Lennart Koskinen får sig en åthutning av herr Sandahl.

Att präster inte skulle vända ryggen mot rasismens företrädare är för mig en fullkomligt obegriplig hållning. Anser alltså Dag Sandahl att Tyska kyrkans krypande för Hitlermakten under andra världskriget var rätt? Skulle präster som Dietrich Bonhoeffer med flera inte ha bildat motstånd?
Sanslöst!

Men det förvånar inte – de extrema möter förr eller senare varandra. Att kvinnoprästmotståndet går hand i hand med extremhögern är som sig bör.

Jag vänder gärna ryggen mot dem båda.

Våra samtalskvällar i Visby Domkyrka mynnade ut i firandet av en enkel mässa. Det var intressant att se hur delandet av bröd och vin faktiskt blev en manifestation av politikens essens – nämligen fördelning, fördelning av makt och av bröd.

Intressant nog deltog väldigt många ovana kyrkobesökare och säkert en hel del som nog inte skulle anse sig som särskilt religiösa. Varje kväll fick politikern hålla en korg med stearinljus där församlingen kunde få ett ljus att tända i ”livets träd” som de fina ljusbärarna i domkyrkan föreställde.
Där stod Lars Ohly, Birgitta Ohlsson, Mona Sahlin, Maria Wetterstrand med flera och gav ljus åt folket. Bilden av politikern som ljusspridare var riktigt vacker. Så blev kyrkans bidrag till Almedalen ett slags hyllning till demokratin!

Länge har nattvarden betraktats som något svårt och oåtkomligt för den religiöst ovana – mässan har inneburit en tröskel snarare än en välkomnande port in till kyrkan.
Men med en avskalad liturgi (och den kan nog bli ännu enklare än den vi hade i Visby) med egentligen bara de nödvändigaste orden blev plötsligt mässan en gemenskapsbildare – ett gestaltande av solidariteten, det gemensamma delandet.

Folk dröjde sig sen kvar i kyrkan och stod och småpratade trots att klockan började närma sig 23.30 på natten – domkyrkans prång blev som små torg för vidare samtal om livet och politiken.
Just så borde religionens roll vara – en fördjupare av demokratin.

Jag är nu åter i civilisationen, dvs hemma i Stockholm igen efter några underbara veckor i Västerviks skärgård.

Jag började dock semestern med att åka till Gotland då det var Almedalsveckan. Som läsare av denna blogg redan vet skulle jag och prästkollegorna Mikael Mogren och Ewa Lindqvist Hotz hålla samtal med politiker varje kväll i Visby domkyrka.
Det blev succé! Trots att samtalen inte började förrän klockan 22.00 och ingick i en mässa kom det aldrig under 100 personer. När Mona Sahlin var där var domkyrkan knökfull – cirka 400 personer kom dit. Och när Maria Wetterstrand var där kom cirka 200 personer. Häftigt!

Det blev intressanta samtal i skärningspunkten mellan det existentiella och det samhälleliga. Politikerna bjöd på sig själva och verkade uppskatta att få samtala, inte debattera eller bli utfrågade av medier som kräver sekundsnabba svar.
Jag återkommer med reflexioner om dessa samtal.

En annan rolig grej under Almedalsveckan var vår spontana manifestation mot extremhögern. Nere vid Hamnplan i Visby hade Svenska kyrkan ett tält. När jag, Mikael Mogren och Ewa Lindqvist kom dit en dag höll Nationaldemokraterna på att sätta upp sina fanor och högtalare. De skulle hålla torgmöte alldeles invid kyrkans tält. Smart – skulle se snyggt ut med Svenska kyrkans logga i bakgrunden…

Några lokalt aktiva från kyrkan funderade på att ta ned kyrkans logga under Nationaldemokraternas torgmötestid.
– Nej, kyrkan ska inte retirera utan visa vad vi tycker om rasisterna, sa Mikael Mogren och så började vi arrangera en tyst icke-våldsdemontration.
Vi frågade polisen som stod där om det var okej att vi bildade led där vi vände ryggen till Nationaldemokraterna. Det var helt okej.
Sagt och gjort, vi ställde oss med ryggen till och samtidigt gick ungdomarna för Fair Trade och bjöd på rättvisemärkt kaffe och choklad till alla som ställde sig med ryggen till. Alltfler anslöt – unga, gamla, kyrkliga, icke-kyrkliga, kändisar, icke-kändisar.
Snart stod ett helt torg fullt av folk med ryggarna till extremhögern.

Plötsligt såg jag Mona Sahlin komma på gatan. Hon var på väg till ett seminarium.
Jag rusar fram och berättar om vår manifestation och undrar om hon vill ansluta.
– Självklart vill jag det, sa Sahlin och ställde sig med ryggen till och hela hovet av journalister följde efter. Där var Rapport och TV4. Jag intervjuades, Mona Sahlin intervjuades, Mikael Mogren intervjuades.
Och det skojigaste av allt – en kille från Humanisterna stod där och blev intervjuad.
– Ja, vi brukar vara emot kyrkan men i en sådan här manifestation är det självklart att vi ställer oss sida vid sida med kyrkan, sa han.
Kul!

Så föddes ”vänd ryggen till rasismen”-rörelsen. På ett annat torg lite högre upp höll Sverigedemokraterna möte och folk började då spontant att bilda led med ryggarna till.
Kyrkans manifestation i Visby kan bilda modell för församlingarna runtom i landet när Sverigedemokrater och Nationaldemokrater intar det offentliga rummet.

Intressant är att Nationaldemokraterna blev så oerhört provocerade av vår tysta manifestation att de polisanmälde oss och började skrika i högtalarna om ”kyrkans förfall och om att den enda sanna kyrkan är Missionsprovinsen”, dvs de extrema kvinnoprästmotståndarna.
En som tycks hålla med är kvinnoprästmotståndaren Dag Sandahl som i sin blogg tycker att jag och Mikael Mogren borde anmälas för Domkapitlet för präster får inte vända ryggen åt människor. Suck.

Kyrkan fick hederpris av PR-byrån Westanders för sin spontana manifestation.
Kul!