Våra samtalskvällar i Visby Domkyrka mynnade ut i firandet av en enkel mässa. Det var intressant att se hur delandet av bröd och vin faktiskt blev en manifestation av politikens essens – nämligen fördelning, fördelning av makt och av bröd.

Intressant nog deltog väldigt många ovana kyrkobesökare och säkert en hel del som nog inte skulle anse sig som särskilt religiösa. Varje kväll fick politikern hålla en korg med stearinljus där församlingen kunde få ett ljus att tända i ”livets träd” som de fina ljusbärarna i domkyrkan föreställde.
Där stod Lars Ohly, Birgitta Ohlsson, Mona Sahlin, Maria Wetterstrand med flera och gav ljus åt folket. Bilden av politikern som ljusspridare var riktigt vacker. Så blev kyrkans bidrag till Almedalen ett slags hyllning till demokratin!

Länge har nattvarden betraktats som något svårt och oåtkomligt för den religiöst ovana – mässan har inneburit en tröskel snarare än en välkomnande port in till kyrkan.
Men med en avskalad liturgi (och den kan nog bli ännu enklare än den vi hade i Visby) med egentligen bara de nödvändigaste orden blev plötsligt mässan en gemenskapsbildare – ett gestaltande av solidariteten, det gemensamma delandet.

Folk dröjde sig sen kvar i kyrkan och stod och småpratade trots att klockan började närma sig 23.30 på natten – domkyrkans prång blev som små torg för vidare samtal om livet och politiken.
Just så borde religionens roll vara – en fördjupare av demokratin.