I går kväll var jag och en väninna på Södra teatern och lyssnade på poeten Jacques Werup och vissångaren Mikael Wiehe – en oslagbar kombination som det tog de över 30 år att komma fram till.
Det blev en underbar kväll i vemodet och det allvarliga skrattets anda.
Deras småspydiga men djupt vänskapliga gnabbande med varandra på scenen var väldigt underhållande – där var ”poetjäveln” och ”den plakatpolitiska pekpinnetrubaduren” och båda brottas de nu med livet, kärleken, åldrandet och döden.

En perfekt Allhelgona-blues för min höstsjäl.