Det är gråare än grått i Stockholm och diset ligger tätt över Mälaren.
Ungefär som det känns när man betraktar den socialdemokratiska oppositionspolitiken – otydlig och dimmig.

Jag skriver om behovet av en tydlig socialdemokrati som ställer sig på de oppositionellas barrikader till morgondagens tidning.

I övrigt har jag i helgen läst ut Ann Heberleins svåra men starkt berörande bok om sin brottning med den psykiska sjukdomen bipolär typ 2 (kallades tidigare för manodepressivitet) – Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (Weyler förlag).

I min blogg har det rasat in kommentarer angående homovigselfrågan – övervägande delen är skrämmande reaktionära i sin syn på homosexuella. Det pågår uppenbart en högerkristen kampanj. Detta och reportagen om SSPX:s framryckning inom den svenska kristenheten gör mig mörkrädd.

Att Sverigedemokraterna i mätning efter mätning numera klarar fyraprocentspärren säger också något om det otäcka kulturklimatet.

Det är som Tage Danielsson en gång diktade: Förstörelsens fästen är kraftigt bemannade. Det är dags för de snälla att bli fly förbannade!