De senaste dagarnas avslöjanden om bonusar och absurt höga pensionsavtal inom AMF och AP-fonderna visar hur girighetskulturen i kvartalskapitalismen har genomsyrat större delen av samhället – allt från Svenskt Näringsliv till LO.

Alla drogs med. Ingen sade stopp och belägg – inte heller ekonomijournalisterna var särskilt upprörda när dessa lönesystem hämtade från amerikanskt näringsliv kom till Sverige. Tvärtom ansågs det modernt och proffsigt med rörlig lön och gigantiska bonusar.

Om LO:s representanter hade bråkat om direktörernas löner hade rubrikerna i medierna säkert blivit att LO är gammeldags och inte förstår att pensionsspararna drabbas om inte de bästa direktörerna får leda pensionsbolagen osv.
Svenskt Näringsliv skulle högljutt ha suckat om hur facket försvårar en professionell ledning av AMF exempelvis.

Ändå skulle man önska att LO-folket förblivit just gammalmodiga och vågat hävda sina värderingar i styrelsearbetet.

Återigen sätts frågan om aktivt ägande i fokus. LO:s eller TCO:s representanter i pensionsbolagen har säkert inte varit pådrivande vad gäller bonussystemen. Likväl har de varit med och beslutat och därmed spätt på girighetskulturen.
Det skadar förtroendet för facket.