I dag skriver jag om ett känsligt fall med en präst som anklagas för att ha sexuellt utnyttjat en ungdomsledare. I utredningen som Stockholms stifts Domkapitel gjort framkommer att prästen har haft en milt sagt osund relation till den unga kvinnan. Han erkänner också att de ibland ”passerat gränsen till det sexuella”.

Kvinnan beskriver desto mer. Ord står mot ord som det brukar göra i den här typen av fall. Domkapitlet konstaterar just det men majoriteten av ledamöterna väljer att tro på prästens version utan att på något sätt kunna framlägga bevis för att det är i överensstämmelse med verkligheten.

Det är djupt upprörande. Domkapitlet borde ha anmält fallet för rättslig prövning.

Domkapitelmajoriteten som framförallt utgörs av präster ger prästen en prövotid på tre år vilket är ett allvarligt beslut men de låter honom fortsätta arbeta som präst under tiden. Mot detta har tre ledamöter – alla lekmän och förtroendevalda för s, m och fp – reserverat sig för de anser att prästen borde förlora sin rätt till ämbetsutövning.
Diakonrepresentanten har ställt sin plats till förfogande.

Nu är det så att fler kan vittna om hur prästen inlett förhållanden med andra unga tjejer i församlingen. Jag har källor som beskriver en högst märklig miljö av sprit och sex och beroendeskapande relationer. Av det material jag tagit del av är det uppenbart att alla varningsklockor borde ringa högt när Domkapitlet bedömer hans lämplighet att vara präst.

Domkapitlets beslut är obegripligt.
Det luktar prästerlig kåranda och det stärker sannerligen inte förtroendet för kyrkan.

Läs mer i min krönika i dag.