Högskoleminister Lars Leijonborg driver frågan om en statlig imam-utbildning. Han gav Erik Amnå, professor i statsvetenskap vid Örebro universitet, i uppdrag att utreda frågan. I måndags kom Amnå med sitt besked: nej, staten bör inte inrätta en särskild imam-utbildning.

 

Amnå resonerar klokt och pekar på många svårigheter med förslaget att staten skulle stå för en regelrätt utbildning för religiösa ledare.

En sekulär stat ska inte styra en religiös organisation genom utbildning av dess ledare, menar Amnå.

Från liberalt muslimskt håll har tanken på att samhället hjälper till med en utbildning för imamer förts fram som också inbegriper kurser i svensk samhällskunskap, lagar, språk osv. Häri ligger förstås en sympatisk tanke – just i mötet mellan religion och samhälle kan religioner reformeras och sekterism och extremism undvikas.

Så har skett med kristendomen i dess möte med det svenska samhället för århundraden sedan. 

Ändå vore det absurt om staten skulle sköta prästutbildningen. Nu invänder någon säkert, att det är väl precis det den gör men det stämmer inte. På universiteten kan man läsa teologi eller religionsvetenskap som det numera heter. Det är fullt ut akademiska vetenskapliga studier. 

De som studerar religionsvetenskap kan bli präster, lärare, etnologer, journalister eller vad de vill. De som vill bli präster har att sätta samman sin teol.kand (examen i religionsvetenskap) utifrån det som Svenska kyrkans biskopar anser behövs för att man sen ska kunna komma in på kyrkans egen utbildning, pastoralinstitutet.

Under 2007 bestämde jag mig för att göra klart min prästutbildning. Jag hade sen gammalt en akademisk examen i teologi/religionsvetenskap vid Lunds universitet. Det som fattades var kyrkans egen påbyggnad, dvs det som är själva yrkesutbildningen.

Den bedrivs helt i kyrkans regi vid Pastoralinstituten i Lund och Uppsala – det är inget som staten har med att göra. 

Så skulle en svensk imamutbildning också kunna se ut – förutsatt att de svenska muslimska ledarna vill det. I så fall är det nödvändigt att bredda den religionsvetenskapliga utbildningen och ta in mycket mer av islamologi, koranenstudier osv.

Just i dagarna har Högskoleverket kommit med en rapport som kritiserar den teologiska utbildningen vid flera lärosäten. Huvudkritiken gäller den tendens till konfessionell utbildning inom universitetens ramar. 

Jag håller med om en del av kritiken. Efter 2007 har prästutbildningen gjorts om. Pengaberoende universitet söker alla möjliga sätt att få fram uppdragsutbildningar och har gjort upp med kyrkan att delar av den utbildning som förut låg i ett samlat år på Pastoralinsitutet nu pyttsas ut i olika delar på de olika lärosätena i landet.

För kyrkans del har nog huvudskälet varit att man vill kunna komma in med den yrkesrelaterade utbildningen tidigare i prästkandidaternas utbildning (alltså inte efter fyra års akademiska studier som i mitt fall). Det kan finnas vettiga skäl till det. Ändå är det för mig obegripligt att kyrkan gör sig av med sin egen yrkesutbildning. Och lika obegripligt är det att universiteten vill ha in den här typen av konfessionell undervisning.

Tyvärr innebär det att året på Pastoralinsitutet splittras upp vilket gör att prästkandidater från olika stift inte självklart kommer att möta varandra i en gemensam prästutbildning – de nörröver träffas på sina universitet och de söder över på sina. För kyrkans del är detta dumt, då året på Pastoralinsitutet inneburit att man tvingats möta olika stiftstraditioner – alltifrån de mer konservativa Luleåstiftarna till de mer liberala Stockholmsstiftarna exempelvis (generaliserat förstås).

Dessutom är ett samlat år där lärare och studenter i nära samverkan kan utforska vad prästrollen innbär ur pedagogisk synvinkel det absolut bästa.

För samhällets dvs universitetens del är denna nyordning också olycklig då det uppenbarligen blandas akademiska studier med rent konfessionella – det bryter mot stolt svensk universitetstradition och försämrar dessutom teologiutbildningen. 

Det lär inte blir bättre präster av denna nyordning heller.

Lars Leijonborgs vurmande för en statlig imamutbildning har tyvärr ganska grumliga inslag som mer handlar om islamofobi än humanism. Per Wirtén skriver bra om det i Dagens Arena.

Alltså: 

Rädda den akademiska teologin

Värna pastoralinstitutens självständighet

Och inför inte någon statlig imamutbildning men bredda religionsvetenskapen på universiteten.