Det blev fantastiskt spännande och roliga samtal i kyrktältet i Prideparken i eftermiddags. Jag och prästkollegan höll för Seglora smedjas räkning utfrågningar med olika intressanta gäster. Vi talade om äktenskapet ur samhälleligt, existentiellt och teologiskt perspektiv.

Den unga modiga prästen Mari Saltkjel från Norska kyrkan talade bland annat om behovet av att inte bara avlägga löften till den man älskar utan också kunna avlägga löften åt sig själv och om behovet av en mer genomtänkt äktenskapsteologi.

Något som den blivande biskopen Eva Brunne höll med om. Brunne tyckte att det var hög tid för ett biskopsbrev i frågan. Samtalet kom också att handla om behovet av riter för det relationella i stort inte bara tvåsamheten eller den äktenskapliga kärleken. 

– Varför inte ha vänskapslöften också, frågade Brunne.

Queerteoretikern och professorn i genusvetenskap Tiina Rosenberg problematiserade äktenskapet som institution men tyckte samtidigt att det var bra att lagen nu ger både homo- och heterosexuella par rätt att ingå äktenskap.

Också i samtalet med Rosenberg kom vi in på behovet av att gestalta och benämna det relationella. Identitetspolitik och normkritik får inte bli råindividualism, menade hon. 

– Jag menar att det är i gemenskap med andra individen blir till.

Vi kom också in på religionens både förtryckande och befriande potential och om det nödvändiga att feminismen och queer-teorin förstår och förhåller sig till också religion.

– Efter 11 september fick plötsligt religionen en helt annan roll och den aggressiva evangelikala kristendomen drog fram med Bush i spetsen. 

Samtidigt som den militanta islamismen ökade i styrka.

Religionskritik är en sak men sen finns ändå behovet av rit och språk för det svåra, berättade Rosenberg personligt. När hennes mor gick bort för två år sedan upptäckte hon sig själv plötsligt stå och sjunga ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” vid hennes dödsbädd.

Trots ett plötsligt och brutalt regn blev det ett fantastiskt ”tältmöte” med Rosenberg som slutade med att både publiken och hon sjöng unisont ”Blott en dag”.

I Pride-parken kan vad som helst hända. Kul!