Efter tjugo år i den politiska journalistiken och i offentligheten är jag ganska luttrad av alla hårda personpåhopp, alla sexistiska och rasistiska mejl osv. Men till vardagens absoluta framsida hör alla härliga läsare som med sina kommentarer får mig att känna skrivandet meningsfullt.

I går åkte jag med sista tåget hem från Karlstad. I ett regnigt Hallsberg satt jag och förbannade att det inte fanns ens en korvkiosk öppen. Jag var hungrig och trött två intensiva dagar i Karlstad.

När Stockholmståget kom gick jag direkt på i restaurangvagnen. När en av konduktörerna fick syn på mig utbrast han: Fan vad trist att du ska sluta på Aftonbladet, vad ska jag då läsa? Det är för jävligt.

I dag fick jag ett brev från en kvinna i Tibro som berättar att hon hade börjat gråta när hon läste att jag tänkte sluta efter valet.

”Hur i all världen kan du tro att ditt kyrkliga arbete inom en liten sfär – Stockholm eller den kyrkliga litteraturen – skall kunna ersätta de budskap du för fram till tusental som läser Aftonbladet”, undrar hon.

Och så  tycker hon att jag verkligen ska fråga Gud för han vill säkert att jag ska vara kvar på tidningen.

”Vi är massor som önskar att du omprövar ditt beslut”, skriver hon.

Det är sånt som värmer också den mest luttrade opinionsbildaren.

Tack alla härliga läsare!