Jag har lyssnat till riksdagens extradebatt med anledning av Gaza-händelserna. Det blev stundtals ett häftigt ordutbyte mellan utrikesminister Carl Bildt (M) och de rödgröna.

Bildt slog från början fast att regeringen reagerade ”tidigt och tydligt” och det upprepade han flera gånger under debatten. Han fick rättmätigt beröm från oppositionen men sen när det kom till hur vi nu går vidare bröts samförståndet.

”Gazas befolkning behöver mer än ord”, sade Hans Linde (V).

Urban Ahlin (S) efterlyste ett svar från utrikesministern om hur EU och FN nu ska få Israel att verkligen häva blockaden av Gaza. Han själv pekade på dels associeringsavtalet mellan EU och Israel, dels på att Sverige bör ta hem sin militärattaché från Tel Aviv. Något som fick Bildt att raljant konstatera att ”politiken måste höja sig över det futtigas nivå”.

Bildt försökte sig på att peka ut oppositionen som å ena sidan splittrad, å andra sidan som några som står för en ”plakat- och isloeringspolitik”. Han betonade vikten av en samlad internationell politik – det är bredden i det internationella trycket som kan få Israel på reträtt, menar Bildt.

Det motsätter ju inte de rödgrönas krav på att EU markerar genom att suspendera det så kallade associeringsavtalet med Israel (handelsavtalet). Tvärtom skulle det vara en kraftfull europeisk markering som kan tvinga Israel att häva blockaden.

Bildt borde fundera mindre på de arroganta inrikespolitiska markeringarna och mer på hur EU verkligen ska sätta kraft bakom sina skarpa uttalanden mot Israels politik.