I dag skriver vi om det systemskifte som den borgerliga alliansen är full färd med att genomföra på välfärdens område. Det där talet om att värna välfärdens kärna handlar i själva verket om att regeringen vill göra välfärdsstaten minimal…

Läs huvudledaren – Mona, avslöja melonmannen.

Och Kennet Andreassons krönika om Systemskiftet i skolans värld.

Förr pratade man mycket om gräsrötter. Nu hämtar det politiska språket sina metaforer från fruktvärlden istället.

Det talas mycket om klyftor och kärnor…

Frågan är om politiken blir fruktsam. Och för vem?

Det blir alltmer tydligt att årets val handlar om ett vägval angående vilket välfärdssamhälle vi vill ha. Den borgerliga alliansen förordar stora skattesänkningar framför en generell välfärd som innefattar både trygghetssystem och välfärdsverksamheter som barnomsorg, skola, sjukvård, äldreomsorg osv.

Det stundtals röriga ekonomisk-politiska debatten i går kväll i SVT tydliggjorde just detta. Anders Borgs retorik om att (M) värnar välfärdens kärna avslöjades effektivt av Östros-Andersson-Valtersson på den rödgröna kanten. Kärnan i Moderaternas Sverige är mycket liten.

Läs mer i vår huvudledare – Anders Borgs fruktsallad.

Läs också min krönika om Vänsterledaren som i den borgerliga propagandan utmålas som Hin Onde själv – Vem är rädd för Ohly?

Det är just nu många politiska utspel som handlar om pensionärerna. Det kan vid en första anblick likna ett slags övertrumfande i skattesänkningar men i själva verket handlar slaget om pensionärsskatten om rättvisa och moral.

Högerregeringens hela politik har gått ut på att gynna den som har arbete på bekostnad av den som inte har arbete. Pension har betraktats som bidrag och gapet mellan löntagare och bidragstagare ska enligt regeringen vara stort.

Det är i grunden en felsyn. Pension är uppskjuten lön och den stora skillnad som det är mellan oss som har jobb och har fått alla jobbskatteavdrag och pensionärerna i dag är väldigt orättvist.

Läs vår huvudledare i dagens tidning – Det handlar om rättvisa.

I dag presenteras nya mätningar. Ekot refererade Skop i morse som visade på en liten övervikt för Alliansregeringen och nästan dött lopp mellan (M) och (S).

Synnovate presenterar siffror för Stockholm i DN i dag där trenden är att (M) tappar och (MP) ökar men de borgerliga behåller sin ledning över de rödgröna. Socialdemokraterna uppvisar katastrofsiffror.

Aftonbladet använder United Minds som i dag visar på  övertag för de rödgröna men att främlingsfientliga SD blir vågmästare.

Som sagt, det är olika bud varje dag. Det bästa är om de politiska företrädarna ägnade sig åt att berätta sin politiska berättelse och förklara sin politiska vilja för väljarna istället för att fixera sig vid alla dessa mätningar.

Det är hög tid att presentera valmanifesten! Läs Eva Franchells krönika i dag på ledarsidan – Släpp in väljarna i valrörelsen – nu.

Jag hörde Lars Ohly (V) i morse. Han var riktigt bra. Klart och tydligt stod han för ett vänsteralternativ och förklarade pedagogiskt att (V) förstås inte kan få igenom alla sina krav i samarbetet med (S) och (MP) men att de rödgröna tydligt går åt samma håll.

– Sen vill vi ibland ta större kliv, konstaterade Ohly.

Till skillnad från Alliansregeringens fyra partier som i grunden spretar ganska ordentligt i ideologiskt viktiga frågor har de rödgröna en betydligt större samsyn. Sen kan det skilja på kronor och ören men i grunden delar de en gemensam syn på vilken riktning samhället ska ta.

Och så var det kul att Ohly valde Jesus framför Che Guevara, fniss.

I dag skriver jag om opinionsmätarsjukan som riskerar att göra valet till någon sorts skönhetstävling. ”Vem fan är Sifo”, lyder rubriken och syftar på en t-shirt som SSU tryckte upp i valrörelsen 1991.

Sifo-chefen Toivo Sjörén har mejlat och sagt att han har tröjan kvar som han fick av SSU en gång. 

Kul!

Jag sitter nu äntligen på Malmötåget. Mer än 40 minuter försenad dock. Det var kaotiskt på Stockholms Central i morse, tåg försenade och ideliga spårändringar.

I Reinfeldts Sverige står tågen stilla.

Läs om regeringens så kallade jobbsatsning – En droppe i havet.

Och Katrine Kielos som reder ut varför stockholmssossarnas förslag att göra tunnelbaneutrymmen till utrymmen för gemensamma nyttigheter såsom barnpassning, matinköp osv. är alldeles utmärkt politik – Det var butlern som gjorde det.

I morgon, torsdag, ska jag delta på Kommek-mässan dit hundratals verksamma personer inom den offentliga ekonomin samlas till seminarier och föredrag. Jag tillhör visst själva slutnumret på tvådagars-konferensen. Tillsammans med statsvetarprofessorn Sören Holmberg och Sydsvenskans politiska chefredaktör Heidi Avellan ska jag diskutera opinioner och valrörelse.

Tåget går mot Malmö!

I Ekots partiledarutfrågning i går pressades statsminister Reinfeldt om varför Moderaterna vägrar att offentliggöra sina stora enskilda bidragsgivare. 

Vi skriver om denna för demokratin viktiga fråga på ledarplats i dag – Reinfeldt tyst om pengarna.

Läs också Eva Franchells krönika om hemlighetsmakeriet kring Skanskas byggande av Nya Karolinska – Hemlig upphandling ger dyrare sjukvård.

I de nya moderaternas Sverige minskar öppenheten.

I går kväll var jag på finalen av Allsång på Skansen. Lika trevligt som vanligt att få sjunga ur den svenska visskatten ihop. En som verkade sjunga på ordentligt var centerledaren Maud Olofsson som jag satt några bänkrader bakom.

Jag hörde henne i morse i Ekots partiledarutfrågning och tyvärr är intrycket att hon sjunger på sista valsen för sitt partis räkning. Centern befinner sig i djup kris. Det är det enda av riksdagspartierna som konstant tappat väljarnas stöd under mandatperioden. Och på en generation har partiet minskat från 25 procent till 5 procent.

Det är sorgligt. Mest för att jag tror att Centerns genuina folkrörelsekaraktär har varit betydelsefull för svensk demokrati. Men politiskt har nog partiet spelat ut sin roll. I synnerhet i den högerversion som Maud Olofsson format partiet till.