Jag är nu tillbaka från Jazzfestivalen i Berlin. Det var härliga dagar i denna spännande stad. Dagtid ägnades åt muséer och shopping. Jag har nu sett den omtalade Hitler-utställningen men blev inte särskilt imponerad. Jag kan förstå att svårigheten att göra den typen av utställning i Tyskland men för oss som växt upp i Sverige där vi från skolåldern matats med skildringarna från andra världskriget kändes det inte som något nytt.

Och frågan finns fortfarande kvar inom mig: Hur kunde Hitler få sån makt och hur kunde det fasansfulla ske?

Det har sagts att den skulle reflektera och problematisera det faktum att antisemitismens idéer kunde slå rot hos det tyska folket. Men då hade jag förväntat mig att utställningen skulle starta mycket tidigare än med Hitlers maktövertagande (det fanns lite om hans barndom och första världskriget men minimalt). 

Jag håller på med ett bokprojekt och läser just nu pressklipp mm från i slutet av 1800-talet och runt sekelskiftet 1900 – redan då bildades den ena antisemitiska föreningen efter den andra runtom i Europa – även i Sverige. I Berlin hölls stora demonstrationer för och emot judar.

Den bakgrundsteckningen fanns överhuvudtaget inte på Hitlerutställningen.

I stället blev det en återhållen dokumentation av Hitler och hans härjningar. Välgjort men föga förklarande.

En sak som slog mig var dock hur Hitler togs in av de övre kulturkretsarna och högborgerligheten – han bjöds in till litterära caféer och borgerlighetens salonger som något slags pittoreskt inslag men också som en som kunde bekräfta överklassens antisemitiska ideologi.