Jag är nu tillbaka från Jazzfestivalen i Berlin. Det var härliga dagar i denna spännande stad. Dagtid ägnades åt muséer och shopping. Jag har nu sett den omtalade Hitler-utställningen men blev inte särskilt imponerad. Jag kan förstå att svårigheten att göra den typen av utställning i Tyskland men för oss som växt upp i Sverige där vi från skolåldern matats med skildringarna från andra världskriget kändes det inte som något nytt.

Och frågan finns fortfarande kvar inom mig: Hur kunde Hitler få sån makt och hur kunde det fasansfulla ske?

Det har sagts att den skulle reflektera och problematisera det faktum att antisemitismens idéer kunde slå rot hos det tyska folket. Men då hade jag förväntat mig att utställningen skulle starta mycket tidigare än med Hitlers maktövertagande (det fanns lite om hans barndom och första världskriget men minimalt). 

Jag håller på med ett bokprojekt och läser just nu pressklipp mm från i slutet av 1800-talet och runt sekelskiftet 1900 – redan då bildades den ena antisemitiska föreningen efter den andra runtom i Europa – även i Sverige. I Berlin hölls stora demonstrationer för och emot judar.

Den bakgrundsteckningen fanns överhuvudtaget inte på Hitlerutställningen.

I stället blev det en återhållen dokumentation av Hitler och hans härjningar. Välgjort men föga förklarande.

En sak som slog mig var dock hur Hitler togs in av de övre kulturkretsarna och högborgerligheten – han bjöds in till litterära caféer och borgerlighetens salonger som något slags pittoreskt inslag men också som en som kunde bekräfta överklassens antisemitiska ideologi.

I helgen var det mycket jazz som gällde för min del – dels en fantastisk konsert med Esperanza Spalding dels en lika fantastisk konsert med Chick Corea och Trondeim Jazz Orchestra – allt på Konserthuset.

Nu bär det av till Berlin och till jazzfestivalen där som i år hålls av Nisse Landgren, en av mina absoluta favoriter.

Det ska bli skönt att bekämpa höstmörkret med härlig musik.

På återseende.

Före detta utrikesministern och partisekreteraren Sten Andersson (S) har postumt tilldelats medaljen Jerusalems stjärna. Palestinas näst högsta utmärkelse.

”Han får den för sitt stöd till det palestinska folket och för sina fredsinsatser i Mellanöstern, enligt beslut av president Mahmoud Abbas”, skriver Socialdemokraterna i ett pressmeddelande.

Sten Andersson avled 2006.

Tidigare utrikesministern Lena Hjelm Wallén är i Ramallah och tar emot medaljen.

Det är i högsta grad en välförtjänt medalj till Sten Andersson som jag kände som en vän i palestina-kampen. Han kom då och då upp på Aftonbladet och samtalade med mig och Olle Svenning om läget i Mellanöstern. När jag en gång var på reportageresa på Västbanken hade jag med mig en särskild hälsning till Yasser Arafat från Sten.

Jag saknar Sten och hans envisa kamp för palestiniernas rätt och för en rättvis fred i Mellanöstern. 

Så blev det till sist en uppgörelse mellan oppositionen och regeringen, nja inte hela oppositionen. Lars Ohly och Vänsterpartiet meddelade i morse att de lämnade förhandlingarna med regeringen. Det var fullt förståeligt. Vänsterpartiet har precis som Aftonbladets ledarsida från dag 1 varit emot kriget i Afghanistan och ifrågasatt det svenska truppdeltagandets moraliska och legala grunder.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har däremot varit för att skicka svensk trupp till Afghanistan. På senare tid har dock anti-krigsopinionen inom båda dessa partier växt sig allt starkare. I valet gjorde de rödgröna till slut upp om en plan för ett trupptillbakadragande. Tyvärr höll de rödgröna inte fast vid denna efter valnederlaget.

Nu har (S) och (Mp) enats med regeringen Reinfeldt om en ”ny inriktning” på Afghanistanpolitiken. Så värst ny känns den ju inte. Men om man ska vara snäll så har regeringen åtminstone förflyttat sig såpass mycket att man nu äntligen börjar tala om att ta hem trupperna. Något som flertalet västländer redan börjat planera liksom president Obama.

Den nya trollformeln för dagen lyder: Från stridande till stödjande.

Det låter fint men är till intet förpliktigande. Det enda positiva är att tonvikten nu mer läggs på de civila insatserna än på de militära. Vid presskonferensen lät Reinfeldt som rena fredsduvan. 

Nja, det kanske är att ta i men ändå.

Opinionen mot kriget växer i västvärlden liksom här hemma. Mona Sahlin (S) och Peter Eriksson (Mp) tolkar överenskommelsen som att svensk trupp kan komma att börja tas hem 2012.

Det återstår att se.

Till dess får vi i anti-krigsopinionen fortsätta att hävda biståndets väg före bombernas.

Läs kulturchefen Åsa Linderborgs utmärkta bloggnotis i ämnet i dag: Land efter land drar sig ur – utom Sverige.