I dag uttalade jag mig i radio Stockholm (P4) angående den ledarlösa Socialdemokratin. Allas krig mot alla pågår och samtidigt finns den gamla sjuka traditionen att en kandidat helst ska förneka att han eller hon vill bli partiledare och säga nej, nej, nej tills det blir ja och han eller hon blir ”kallad” att leda partiet.

Det systemet leder bara till hemlighetsmakeri, grumliga falangstrider, personkrig utan att den egentliga politiska riktningen diskuteras. 

Svensk Socialdemokrati skulle kunna lära av engelska Labour och se till att det nu blir legitimt att säga att man vill bli partiledare men att man då avkrävs en politisk programförklaring. Så kan flera spännande kandidater men med lite olika politisk inriktning ställa upp i öppet val där partimedlemmarna får bestämma vem som ska leda partiet.

Och framförallt kanske politik kan bli mer centralt än person?