I diskussionen om ny partiledare för Socialdemokraterna framkommer ofta epitetet ”tråkig”. Österberg är tråkig, Östros är tråkig och hur kul är Sommestad?

Men ärligt talat, har någon partiledare någonsin valts på grund av sin ”rolighet”? Hur många tyckte att Erlander var kul innan han plötsligt i TV:s barndom drog en vits? Var det någon som ansåg att Palme eller Carlsson var lustigkurrar (fast de kanske var det egentligen)? För att inte tala om Göran Persson som när han valdes hade allt annat än rolighetsskimret över sig.

Och på konkurrentsidan ser det inte mycket bättre ut. Vem kan säga något annat än att Fredrik Reinfeldt är tråkig, Skittråkig.

Men det går bra ändå. Kanske för att han faktiskt vet vad han vill med sitt politiska ledarskap? Hans sävliga tråkighet har uppenbart lyckats inge förtroende.

Socialdemokratins jakt på den där frälsaren som ska entusiasmera massorna är dömd på förhand att misslyckas. Jakten är utslag av medialisering snarare än förståelse för vad ett politiskt ledarskap egentligen går ut på.

Jag ser inga problem i att välja en tråkmåns (ofta är människor mycket mer komplexa och mångfasetterade än vad de mediala stereotyperna anger) – bara han eller hon kan tänka. Och göra politik.