Det är intressant att följa spekulationsdramat runt partiledarvalet inom Socialdemokratin. S-tidningarna lanserar sina kandidater: Östran i Kalmar vill ha Pär Nuder, Arbetarbladet i Gävle vill ha Lena Sommestad, Piteåtidningen vill ha Jan Eliasson och Norrländska Socialdemokraten förordar Leif Pagrotsky.

Och ingen har väl kunnat undgå att förstå att Aftonbladets kandidat, om än mer nämnd i undertexten än rent ut, är Pär Nuder.

Av egen erfarenhet vet jag dock att det sällan blir som tidningarna vill.

Runt Pär Nuder verkar nu de mest oheliga allianser uppstå. Så kallade vänsterdistrikt som Skåne och Dalarna lär stå bakom hans kandidatur och i morse gick till och med Margareta Winberg ut och förordade Nuder i P1 morgon.

Ett av ryktena säger att Pär Nuder ska bli partiledare och Ulrika Messing partisekreterare. Det begriper jag uppriktigt sagt inte. Det skulle innebära att varken partiledaren eller partisekreterare, dvs ingen i den högsta ledningen, satt i riksdagen. Knappast trovärdigt för ett parti som gärna vill se sig som statsbärande.

Om Mona Sahlin hade avgått ett år eller halvår före nästa val hade jag förstått idén med att hämta partiledaren utanför riksdagen. Det hade åtminstone inte spelat så stor roll då valrörelsens mest intensiva skede sker utanför parlamentet.

Men att nu i mars välja en person utan riksdagsplats blir att döma sig själv till utanförskap i tre års tid. För det är trots allt i riksdagen som de väsentliga politiska debatterna förs och de avgörande besluten tas. Visst kan partiledaren stå utanför kammaren och ta intervjuerna men det är den som förmår avslöja Reinfeldts ihåliga retorik eller Borgs tomma budskap i kammaren som kan få politiskt förtroende.

Partisekreteraren kan mycket väl stå utanför riksdagen – kan tvärtom vara riktigt bra så att folkrörelse-socialdemokratin på allvar kan upprättas igen. Men att partiledaren under större delen av denna mandatperiod inte ska finnas i parlamentet har jag svårt att se någon poäng i.

Om inte Socialdemokratin ska följa Ohlys idé och bli en utomparlamentarisk rörelse?