I en tid då stora delar av världen är i uppbrott, revolutionerna pågår i Nordafrika och fascismen marscherar igen på Europas gator känns saknaden efter Olof Palme extra tung. Han om någon kunde sätta ord på skeendet och förmedlade ett rättspatos som gav hopp och framtidstro.

I dag har vi en utrikesminister som hellre talar om ”stabilitet” än ställer sig på demokratirörelsernas sida. Ja, det gäller inte bara Carl Bildt utan större delen av Europas politiker. Det gör mig djupt bekymrad. EU kom till som ett sätt att genom handel och politik hålla fascismen stången och värna demokratin.

I dag när folk med livet som insats går ut på gatorna i Tunisien, Egypten och Libyen och kräver demokrati och mänskliga rättigheter tiger Europa. Skamligt!

Om inte den demokratiska reflexen sitter i ryggmärgen längre hos de europeiska ledarna känns framtiden kusligt oviss. Det är inte precis demokratins hjältar som samlas vid EU:s sammanträdesbord – en skandalernas Berlusconi, en mot romerna hetsande Sarkozy, en Angela Merkel som förtalar det mångkulturella projektet osv.

Palme är sannerligen saknad.

Själv glömmer jag aldrig kvällen i Lunds stadshall på 1980-talet då Palme var tvungen att hålla valtal två gånger för att alla fick inte plats i salen. När han klev upp på scenen en andra gång och blickade ut över en publik som då nästan bara bestod av ungdomar och invandrare slängde han sitt valtal över axeln och sa:

– Jag är trött på att tala om borgarnas budgetpolitik, nu vill jag berätta om varför jag är demokratisk socialist.

Och så höll han ett helt fantastiskt tal, djupt personligt om hur han rest omkring i världen och träffat den ena befrielseledaren efter den andra. Det var ideologi, det var engagemang, det var levande ord om vikten av solidaritet och rättfärdighet mitt in i en tid som präglades av ”satsa på dig själv” och nyliberalism.

Han fick stående ovationer.

Något år därefter mördades Palme på öppen gata i Stockholm.

Sverige blev aldrig mer sig likt. Inte heller Socialdemokratin.

Läs också Olle Svenning på Aftonbladets ledarsida i dag.

Det var ett tag sedan jag bloggade och mycket har hänt sen sist. Det mest fantastiska är det egyptiska folkets modiga kampa för demokrati, yttrandefrihet och rättvisa. Medan västvärldens ledare, inklusive Sveriges utrikesminister, fegt mumlade fraser om ”ordnad övergång”, ”stabilitet” osv, kämpade egyptierna för sin rätt.

Mubarak tvingades att avgå, precis som Ben Ali i Tunisien. Liknande demonstrationer och folkliga krav på demokrati reses nu i Algeriet, Jemen, Sudan och Jordanien. Ja också i Iran. Det är oerhört hoppfullt. En arabisk vår kan skönjas, även om det är lång väg kvar till demokrati.

Läs Olle Svennings söndagskrönika.

Även Jan Guillou skrev bra i går.

Mälaren badar i solljus i dag – även i iskalla Sverige är det aningar om vår…

Miljoner människor samlades till demonstrationer i Kairo igår. De strider för demokrati och rättvisa. Diktatorn Mubarak talade sent omsider till folket via en inspelning som sändes i den egyptiska statstelevisionen. Han tänker inte avgå men däremot ställer han inte upp till omval i höst.

Den amerikanska administrationen hade redan på seneftermiddagen deklarerat att de uppmanade Mubarak att göra en ordnad övergång och att inte ställa upp till omval. Nästintill förväxling lika uttryck använde Mubarak sen i sitt tal till folket.

Det är en beklämmande uppvisning i västs räddhågsenhet och dikatutrens maktspel vi ser nu. 

Men folket ger sig inte. De stod kvar på torget och står kvar där än. Det blir ingen ”ordnad övergång” till demokrati så länge Mubarak sitter kvar.

Läs dagens ledare i Aftonbladet.

Läs också chefen för Centrum för Mellanösternstudier, Leif Stenberg, som skriver på debattplats i Dagens Nyheter i dag: Allvarligt misstag om Muslimska brödraskapet stängs ute från oppositionen och inte tillåts delta i en övergångsprocess.