S-bloggaren och prästen Marta Axner uppmärksammar mig på att det finns ännu kvinna i det socialdemokratiska toppskiktet – Kajsa Borgnäs, s-studenters ordförande. Hon valdes i juni.
Här kan du läsa Kajsas blogg.
Och här kan du läsa Jytte Gutelands blogg.
Och varför inte läsa Laila Naraghi, den andra ordförandekandidaten i SSU, som också bloggar.
Tre intressanta brudar i den unga socialdemokratin.
Det känns verkligen som oändligt längesedan Perssons grabbgäng styrde.

Allt sedan dödsbudet om Ingmar Bergman har jag ägnat mig åt att se Bergman-filmer. Många av de bästa finns utgivna på DVD och Sveriges teleivision visar också filmerna.
Hittills har jag sett: Sommarnattens leende, Nattvardsgästerna, Såsom i en spegel och Persona.
Jag tycker framförallt om hans existentiella brottningar i Nattvardsgästerna, Såsom i en spegel och Persona. Måste se Tystnaden men har inte fått tag på den på DVD än.

Stockholms biskop Caroline Krook uttalade sig klokt i samband med Ingmar Bergmans bortgång.

Jag läser just nu också Bergmans biografi Laterna Magica. En fantastiskt bra bok, rakt skriven och mycket självutlämnande. Jag läste den när den kom ut i slutet av 1980-talet men uppelver den som starkare och mer intressant nu. Har kanske med min egen brottningsmatch att göra?

Det är intressant att se hur feminin svensk arbetarrörelse har blivit på senare tid.
Socialdemokraterna har en kvinna som partiledare och kvinna som partisekreterare, LO har en kvinna som ledare, SSU har en kvinna som ledare, S-kvinnor har såklart en kvinna som ledare. Det är bara de kristna socialdemokraterna som fortfarande har en man som ordförande – så kallar de sig också broderskapare, fniss.

Måtte Mona, Marita, Wanja, Jytte och Nalin se till att också politiken blir feministisk.
Varför inte driva delad föräldraförsäkring exempelvis?

Jag har inte kunnat blogga på några dagar för det har varit strul med servern. Det är tydligen så många som vill läsa bloggarna nu efter semestern så Aftonbladets system inte riktigt håller.
Det är fortfarande väldigt trögt och många läsare möts av felmeddelandet ”too many connections” när de försöker gå in och läsa. Håll ut. Våra tekniker håller på att åtgärda problemet!

Nu till viktiga ting. I går valdes Jytte Guteland till ny ordförande för det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Tidigare förbundssekreteraren Mattias Vepsä omvaldes.
Det verkar vara en bra ledning för ungdomsförbundet. Nu är det hög tid att SSU:arna ägnar sig åt politik och inte personstrider. Alltför länge har SSU präglats av skandaler och bråk.
Jag hoppas Jytte lyfter blicken från det interna navelskådandet och får igång det politiska visionsskapandet – det behövs för att socialdemokratin inte ska förstelna som politisk idérörelse.
Vepsäs markering i sitt tacktal om att utveckla folkrörelsen SSU är också lovande – just folkrörelseidén måste åter tas till heders. Den får de unga gärna driva hårt så att partiet återuppväcker sitt eget folkrörelsearv.

Lycka till Jytte och Mattias!

”Gud är entusiastisk”, konstaterade domprosten Åke Bonnier när vi gick sida vid sida i Pride-paraden. Han tänkte på det strålande vädret.
Denna regniga sommar blev plötsligt på strålande sol-humör när Pride-paraden gick genom Stockholms gator.

Jag är böjd att hålla med Gay-studenternas knapp: Solen skiner inte på på homofober.

I år beslutade jag mig för att delta aktivt i Pride-paraden. Tidigare år har jag stått bredvid och betraktat och i bland skrivit som journalist. Men i år kändes det extra viktigt att som blivande präst markera allas rätt till kärlek.

Progressiva präster och diakoner och andra anställda i Svenska kyrkan bildade en sektion i tåget. Vi blev riktigt många med tiden – säkert ett 70-tal. Häftigt!
Vilken underbar stämning att gå i tåget genom Stockholms gator med hundratusentals entusiastiska påhejare vid trottoarkanterna. Vår kyrko-sektion gick direkt bakom Babsan som showade på ett bilflak.
– Här bakom mig har jag Svenska kyrkan under parollen: Störst av allt är kärleken, skrek Babsan i mikrofonen när vi gick längs Kungsträdgården.
Folket vid kanterna jublade.

Faktum är att vi fick många spontana applåder under marschen. Jag hörde många som skrek: heja kyrkan, bravo!
Den folkliga opinionen i Sverige för könsneutrala äktenskap och allas rätt till vigsel är att döma av Stockholms gator i dag stark. Det känns härligt.

– Ropen skalla, vigsel åt alla, skrek vi där vi gick.
Bredvid mig i tåget gick bland annat domprosten i Storkyrkan Åke Bonnier och domprosten i Uppsala Tuulikki Koivunen Bylund liksom lärarna vid Pastoralinstitutet i Uppsala, Cia Wadstein, Ann-Katrin Bosbach, Maria Klasson Sundin och Åsa Nyström plus många många fler radikala kyrkmän och kvinnnor.

Här är några försök till bilder:

För första gången deltog svenska kyrkan lite mer officiellt i Pride-paraden.

Domprost Åke Bonnier deltog för första gången. Han håller i Kärlekens mässa i Storkyrkan i morgon klockan 18.00.

Ann-Cathrin Jarl som på måndag börjar som ärkebiskopens adjunkt.

Kyrkans folk gick precis bakom Babsan under parollen Störst av allt är kärleken.

Babsan höll i gång i flera timmar i stekande sol. Här lite drick och välbehövlig vila.

Vi hade kul i prästsektionen.

Mina kära lärare Ann-Katrin Bosbach och Cia Wadstein i Humlegården strax innan paraden skulle börja.

Svenska kyrkans unga ställde också upp i tåget. Som gammal ”kyrkans ungdom-aktivist” kände jag stolthet över att nya generationer tar upp kampen för allas lika värde och rätt.

Just det.

Läs ännu mer om Pride i Åsa Petersens utmärkta Prideblogg.

På flygplatsen i Rom får jag flashen i min mobiltelefon: Ingmar Bergman död.
Den underbara semesterkänslan byts plötsligt ut av vemod.
Har nu kommit hem till Stockholm och följer alla nyhetsprogram om den store regissören. Just nu talar de om honom på CNN.

Hittade en bra sida på nätet för den som vill ha fakta om Bergman.
Ska ägna resten av semestern åt att se hans filmer som jag samlat under årens lopp på dvd.

Många säger fina och bra saker om Ingmar Bergman i alla intervjuer på tv och nätet.
Jag fäster mig vid ordet ”närvaro” – alla pratar om hans oerhörda närvaro som regissör och medmänniska.

Desto större blir tomheten när någon så närvarande går bort.
Tur att den verkligt stora konsten är odödlig.

Vaxholms kyrka var full av folk i morse när jag och komminister Annika Sandell Nilsson höll högmässa. Extra roligt var att bland de cirka 70 personer som kommit dit fanns ett trettiotal ungdomar – konfirmander från Nacka.

Än en gång var det kvinnorna som höll i allt – vi präster, kyrkomusikern Kerstin, kyrkvärden Ann-Christine och kyrkvaktmästaren Helena.

När Annika tackade mig inför församlingen med en bokpresent fick jag spontana applåder. Det kändes fint. Jag har inte varit så länge i församlingen men fått förmånen att lära känna några församlingsbor som troget kommit på varje gudstjänst och på våra kulturkvällar.

Jag åkte hem i regnet och njöt en sista färd med Vaxholmsbåten. Det har varit den här prästpraktikens extraplus – att få börja och sluta varje dag med en båtfärd.

Nu har jag skrivit min krönika till morgondagens tidning. Uppfylld av Live Earth-galan i går och den fantastiska fotoutställningen på Raoul Wallenbergs torg nedanför Dramaten blir temat vårt ansvar för Moder jord.

Känner mig slut på skaparkraft för närvarande. Det har varit en intensiv period de senaste veckorna med sommarprogram i radion, krönikor, predikningar, föredrag, andakter osv.
Det är helt enkelt dags för semester.
I morgon kommer solen – jaaaaaaa!

Och nu tar den här bloggen sommarpaus.
Vi ses i augusti.
Ha en fin sommar och ge inte upp – vädret blir bättre.
Någon gång.
Och du, kom ihåg att solen går upp i morgon igen.

Grå morgon i Stockholm. Dis över Mälaren och kalla vindar.
Ska bege mig till Vaxholm nu.
Högmässa och predikan.
Fryser.

Ännu en favorit medverkar i Live Earth.
Just nu spelar den häftiga tjejen KT Tunstall från scenen i New York.
Hennes låt Suddenly I see spelade jag också i mitt sommarprogram.

Och i publiken ser jag en som bär en t-shirt med texten:
More trees, less Bush!