Det var ett intressant samtal med skådespelaren och före detta värstingen Liam Norberg hos Peter Jihde på TV i kväll. Biskop Caroline Krook medverkade.
Som 25-åring blev hon Sveriges första kvinnliga fängelsepräst. Hon och Liam diskuterade förlåtelse och försoning. Mycket bra.
Tyvärrr är Jihde ingen vidare samtalare – det blir alldeles för ”stumt” i studion med honom.
Men gästerna han bjuder in är ofta högintressanta.
Caroline Krook fyller det mediala tomrummet efter KG Hammar alldeles utmärkt.

Svårt att se TV-reportagen från det lilla småländska samhället Norrahammar där en åttaårig pojke knivhöggs till döds av en psykotisk person.
Det är förfärligt. Det finns inte ord för att uttrycka det mest fasansfulla och meningslösa.

Psykiatriutredare Anders Milton var bra i Aktuellt – om sorgen och medkänslan med den familj som drabbats samtidigt som det är angeläget att vi inte stigmatiserar alla psykiskt sjuka.
Än en gång har psykvårdens och kriminalvårdens kris fått förödande konsekvenser.
Måtte Miltons många goda förslag till förbättringar av psykvården få stöd av statsmakterna.

Skräck och sorg är det vi alla känner inför det inträffade i Norrahammar.
Människor samlas i kyrkorna och tänder ljus.
För att skingra mörkret.
När orden inte räcker till.

PIUS är en förkortning för Pastoralinstitutet i Uppsala – bara så ni vet.
Efter en vecka innanför skoldörrarna känns det som om jag varit borta från ”världen utanför”. Så är det förstås inte men det gälller att inte förlora perspektivet och bli totalt insnöad…

I dag är jag stolt över min kära tidning, Aftonbladet, som har en hel bilaga om klimathotet och inne i nyhetsdelen fortsätter att upplysa om miljöproblemen.
Äntligen kanske de gröna frågorna kan bli politiskt heta på riktigt?

Läs också mina kollegors utmärkta texter på dagens ledarsida:
Vad kostar en fred i Libanon?
Ingvar Persson: Bäckström får mig att nästan sakna 70-talet.

Jag har nu gått min första vecka på Pastoralinsitutet. Fredagar är vikta för enskilt studium så i morgon behöver jag inte åka till Uppsala. Underbart!
Jag är dödstrött men lycklig.

I dag har vi haft en superdag – vi är fortfarande på introduktionsstadiet och i dag introducerades blocken om själavård, ledarskap och teologisk tolkning.
Lärarna Cia Wadstein, Åsa Nyström och Sven Hillert har föreläst – väldigt bra!
Jag ser fram emot att dyka ner i de olika ämnena på djupet – inte minst det som handlar om själavård, där jag tror att prästämbetets mest spännande dimension finns.
Kan man sen få det till att teologin och tolkningen får ett själavårdande förhållningssätt vore det ju bra.
Det är väl det som är just pastoral teologi.

Ja, ja kära bloggläsare du får ursäkta om det blir lite märkliga ord och resonemang nu en tid framöver. Jag ska försöka berätta om prästutbildningen och filosofera om samhällsutvecklingen så gott jag kan.
Nu ska jag dock äta kvällsmat.

En läsare hörde av sig via mejl och tyckte det var kul att läsa att en prästkandidat tar sig en sup på Centralen (se förra bloggnotisen).
Jodå, som sann lutheran vet jag att till livet hör också njutningen, fniss.
Luther lär ha kallats ”fläsket i Wittenberg” för att han just visste att njuta mat och dryck och annat av livets goda.
Politiskt är jag dock för en restriktiv alkohol-politik och värnar starkt vår systembolagsmodell – i solidaritetens namn.

I kväll när jag kom från Uppsala med tåget träffade jag Anna Karin Hammar på Centralen. Hon är en riktig syster i teologi och politik.
Vi åt en bit mat och drack en öl med snaps därtill, jo faktiskt – vi tyckte det behövdes en kall vinterdag som denna.
Jag hoppas hon en dag blir biskop.

På samma restaurang satt landshövdingen Mats Svegfors med sällskap.
Centralens restaurang, visserligen omgjord från gamla Orientexpressen till en trendigt modern sak men ändå, är en ypperlig mötesplats för goda samtal.
Förr i tiden brukade jag då och då käka lunch och dricka en snaps med den legendariska tidningsmakaren Bertil Torekull där.

Nu ska jag dyka ned i litteraturen som hör till studierna på Pastoralinstitutet.
En ny tidig morgon med tåg till Uppsala väntar.
På återseende.

I dag på Pastoralinstitutet fick vi lyssna till Madeleine Dahl som har deltagit i det Ekumeniska följeslagarprogrammet som Kyrkornas världsråd driver i Israel/Palestina.
Hon höll en lysande föreställning utifrån sin erfarenhet av att vara följeslagare i Betlehem under tre månader förra året.
Som följeslagare hjälper och stödjer man människor på plats som vill verka för fred och rättvisa med kontakter på både israeliska och palestinska sidan.
En stor del handlar om att rapportera brott mot mänskliga rättigheter och vittna om hur vardagen på Västbanken och Gaza ser ut.

Följeslagarna gör ett fantastiskt jobb! Deras vittnesbörd från ockupationens helvete är ovärderligt.
Det behövs internationell närvaro men Israels regering vägrar låta FN-trupper komma dit. Efter den andra Intifadans utbrott tog kyrkorna sitt ansvar och bildade följeslagarprogrammet.
I Sverige stöttar Sida det, vilket innebär att svenskar kan åka ned och försöka bidra till en rättvis fred och sedan komma hem och vara vittnen och bilda opinion.
Det är superbra.

I dag har vi introducerats i några av de olika block som Pastoralinstitutets undervisning består av: homiletik (predikokonst), kateketik (lärande/undervisande) och liturgik (prästen som gudsjänstledare).
Lärarna Tina Johansson, Ann-Katrin Bosbach och Helena Inghammar har lockat med spännande introduktioner om prästen som förkunnare, prästen i ett lärande och prästen som gudstjänstledare.
I veckan fortsätter det sen med prästen som själavårdare, prästen som ledare och prästen som tolkande teolog.
Rollerna är många.
Men människan är förhoppningsvis en.
Det gäller att försöka finna sitt eget jag – jag som präst – i allt det här.

Just i kväll är jag för trött för att tänka.
Pendlarlivet suger.
Gick upp 05.30 i morse.
En prövning kan man kalla det.

Men spännande är det…
I morgon kommer en föreläsare som ska berätta om kyrkornas arbete i Mellanöstern – om följeslagarprogrammet på Västbanken som jag skrivit om flera gånger på ledarsidan genom årens lopp.
Ska bli intressant.
God natt.

Phu, jag har nu gjort min första dag som prästkandidat på Pastoralinstitutet i Uppsala.
Huvudet är fullt av intryck. Vi är 22 studenter med skiftande bakgrunder, från hela landet och i olika åldrar. Känns mycket spännande.
Det blir dock långa dagar för oss från Stockholms stift som måste pendla till Uppsala varje dag. Jag måste gå upp 05.30 på morgonen för att hinna ta tåget vid sjutiden och sen lär jag inte komma hem förrän vid 18-tiden på kvällen.
Ja, ja jag är van vid långa dagar.
Dock är inte tidiga morgonar något för en gammal kvällstidningsmurvel…

När jag nu påbörjat mina heltidsstudier lär mitt bloggande inte bli så flitigt. Men jag ska försöka upprätthålla bloggen så gott det går. Det kan dock dröja någon dag eller så mellan inläggen.
Du kan alltid läsa ledarsidans texter under tiden.
I dag har jag skrivit om Systerskapet som segrade.
Dags för Guldbaggegalan!

I morgon börjar livet som student på Pastoralinstitutet i Uppsala.
Det blir till att pendla varje dag, suck.
Måste upp tidigt i morgon bitti så det är dags att logga ur.
På återseende.

Oj, vilken vinter det plötsligt blev. Det var knappt att jag kom fram till Radiohuset i morse för medverkan i Godmorgon Världens panel. Men det gick och vi förde en frejdig diskussion om Sahlin, socialdemokratin och Telia. Mina medpanellister var Göran Greider och Carl Rudbeck.
Trevligt.
Nu ska jag skriva min måndagskrönika.
På återseende.