Den omtalade Baker-rapporten beskriver USA:s krig i Irak i termer som
”Kaos”,”Kollaps”, ”Humanitär katastrof”.
Rapportens författare ser vidare palestinakonflikten som avgörande för Mellanöstern och rekommenderar att USA aktivt verkar för en tvåstatslösning.
Alltid något.
Här kan du läsa dagens huvudledare i ämnet – USA har förlorat kriget.

Jag överlevde sångpasset i morse med organisten Torgerd i Söderledskyrkan.
Det var faktiskt riktigt kul. Hon är en god pedagog och fick mig att så smått börja förstå att jag kanske ändå, trots allt, kan mäkta med att sjunga delar av liturgin framöver.

Framförallt gick det upp för mig hur viktigt det är att finna rösten som finns djupt därinne, nerifrån magen. Genom att alltför mycket bara sjunga (eller tala också för den delen) uppe i halsen blir rösten trött och spänd.
Sen är det det där med andningen – i de alltför långa liturgiska sångavsnitten håller jag på att svimma av av andnöd, fniss. Luften tar slut för jag andas fel.

Ja, ja det här får jag förhoppningsvis öva mer på under mitt år på Pastoralinstitutet i Uppsala.
– Du har inga som helst problem med att hitta rätt ton, du måste bara hitta din röst också, sade Torgerd.

Ska försöka…

Det är hög tid att gå och lägga sig.
I morgon väntar ännu en lång dag. Den börjar med övning i liturgisk sång för min del. Hemska tanke. Jag är inte någon större sångförmåga, men den duktiga organisten Torgerd i Söderledskyrkan kanske kan göra underverk?
Sen ska jag träffa ungdomspedagogen Helena och därefter vara i Sköndal.
På seneftermiddagen beger jag mig till Norrköping, där TV-programmet Gokväll görs.
Jag ska bli intervjuad.
Tydligen har Kunskapskanalen sänt en repris av något gammalt TV-program med mig i går, för flera som jag träffade i dag påstod att de sett mig på TV.
God natt.

På berättarkvällen i Söderled hörde vi i kväll om bland annat Rakel som födde Josef och Benjamin men dog efter sin andra förlossning.

När jag reste på Västbanken första gången, strax efter den israeliska ockupationen av Betlehem 2002, berättade man för mig var Rakels grav låg. Det är en helig plats för såväl judar, kristna och muslimer. Jag kunde dock inte besöka graven.
När den andra palestinska intifadan började 2001 spärrade israelerna av huvudvägen mellan Jerusalem och Betlehem och ockuperade byggnaderna runt Rakels grav. En militäranläggning byggdes kring graven.
I dag kringgärdas Rakels grav av en 12 meter hög betongmur – den folkrättsvidriga mur som den israeliska ockupationsmakten bygger på palestinsk mark i syfte att bland annat annektera Jerusalem.

Läs mer i Marta Axners blogg där hon i somras upplät spaltutrymme för den ekumeniska följeslagaren Madeleine Dahl som befann sig just då i Betlehem.

Såg en del av TV-programmet om astronauten Fuglesang.
Jag har en kluven inställning till det där tjatet om rymden – å ena sidan är jag fascinerad av det vetenskapliga, teknikens framsteg och så vidare, å andra sidan tänker jag: till vad nytta, alla dessa miljarder som satsas i rymdteknik?
Ledarsidans Mats Engström har skrivit en utmärkt krönika i dagens Aftonbladet –
Vem äger rymden?

I dag har jag varit i Farsta församling från tidig morgon till sen kväll. Dagen började tillsammans med det trevliga gänget i den lilla Farstastrandkyrkan. Prästerna Kristina och Susanna delade med sig av sina erfarenheter som själavårdare. Mycket intressant.
Behovet av det enskilda samtalet, att få stanna upp och få bli lyssnad på har ökat i vår tid, enligt dem.
Vi resonerade också om den viktiga tystnadsplikten.

Susanna och jag planerade högmässan som vi ska ha tillsammans nu på söndag i Farsta strand. Jag får ännu en gång möjlighet att predika, denna min sista dag på prästpraktiken. Det ska bli roligt.

I kväll har jag fått vara med om världens häftigaste berättarkväll. Kyrkoherden Anders och församlingspedagogen Marita berättade ur Gamla testatmentets mustiga, spännande och dramatiska texter. Just berättandet, inte läsandet, skapade ett otroligt spännande möte mellan oss som lyssnade och bibeltexten.
Sen diskuterade vi. Där satt människor i olika åldrar med olika bakgrunder och diskussionen böljade från alltfrån det personliga till dagens mellanösternkris.

Vi behöver berättelserna som gestaltar detta oerhörda men också svåra att vara människa.

Förra veckan träffade jag Domkapitlet (se bloggnotis) och i dag har jag träffat biskopen i Stockholms stift, Caroline Krook.
För att kunna göra mitt slutår i prästutbildningen, dvs gå på Pastoralinstitutet i Uppsala. måste jag ha Domkapitlets och biskopens godkännande och vara antagen som prästkandidat i stiftet.
Sen om allt går bra på Pastoralinstitutet så är det dags för prästexamen då alla blivande präster i det stift man prästvigs för samlas inför biskopen och Domkapitlet och avlägger examen.
Prövningarna är alltså många på en prästkandidats vandring mot vigningen…

Samtalet med biskop Krook kändes bra. Hon är en klok person som jag har stor respekt för. Det känns tryggt att ha henne som biskop.
Sen måste jag erkänna viss nostalgi. Jag växte upp i den församling i Lund, S:t Hans, där Caroline var församlingspräst. Som barn lyssnade jag till hennes fantastiska skolavslutningar och där någonstans såddes ett frö som sen grodde i mitt hjärta genom mötet med ungdomsprästen Tommy Qvennerberg i samma församling. Tommy och Caroline var de som fick mig att engagera mig i kyrkan.

I Lund på den tiden verkade också Martin Lind (numera biskop i Linköping) och
 KG Hammar (fd ärkebiskop) liksom Anna Karin Hammar (numera stifsadjunkt för själavård i Uppsala) bland många andra spännande kyrkoprofiler.
Och så förstås det härliga paret Greta Hoffsten och Gustaf Wingren som betytt mycket för min teologiska skolning.

Förhoppningsvis är jag nu antagen som prästkandidat och får möjlighet att göra klart min utbildning i Uppsala nästa år. Det ska bli jättekul.
I morgon är det dags att återse församlingskollegorna i Farsta igen – härligt!

Godmorgon kära bloggläsare!
Jag är ledig och passade på att ta en sovmorgon. En välbehövlig sådan.

I dag kan du läsa Aftonbladets lilla artikel om min predikodebut i går.
På bilden ser jag ut som en amerikansk tv-pastor som pekar upp i himlen. Det jag egentligen gör är att jag uppmärksammar gudstjänstfirarna på ett litet svalbo högst upp i den stora betongkyrkan. Svalan och hennes familj flyttade in i slutet av 1950-talet då kyrkan höll på att byggas. Bygget stannade upp flera dagar i väntan på att äggen skulle kläckas och ungarna bli flygklara. Boet finns kvar än i dag.
För mig är det ett exempel på hur värnandet om skapelsen – det lilla livet – i det här fallet gick före det stora kyrkbygget.
Kärlekens makt är annorlunda…

Vilken härlig 1:a advent! Det började bra med solsken i morse.
Sen firade jag högmässa tillsammans med cirka 230 personer i Söderledskyrkan. Jag höll min första predikan som prästpraktikant och det kändes bra. Det är en underbar kyrka att predika i, stor och med härlig rymd. Det var fint att få celebrera tillsammans med prästerna Anders och Eva och kören och kyrkvärdarna.

Till min stora glädje kom många kollegor från Aftonbladet.
Jag blev också varm om hjärtat av att ha mina närmsta vänner, min man och mina föräldrar i kyrkbänkarna.
Efteråt var det kyrkkaffe och basar. All försäljning liksom kollekten gick till Svenska kyrkans mission och dess arbete för aids-offren i världen. Kollekten uppgick till över 7.000 kronor – jättebra!
Någon hade lagt en tiodollarssedel också, fniss.

I kväll har jag varit på julkonsert med den underbara jazztrombonisten Nils Landgren på Nybrokajen 11. Skön avslutning på en intensiv men fin dag.
Nu är jag trött.
Mycket trött.

Åsas fest pågår förmodligen än. Jag var tvungen att gå hem i tid. I morgon bitti gäller det.
Kollegan Nisha Besara var också på Åsas fest. Hon påstod att hon skulle komma till högmässan i morgon.
Vi får väl se.
Jag träffade Erik Sundström, AIP:s utmärkte redaktör. Vi ska ta en lunch och diskutera religion en dag. Han har ju bra koll på den amerikanska politiken där religionen (inte bara kristendomen) spelar både en skrämmande men också intressant roll.
Godnatt.