Försvarsminister Mikael Odenberg (m) verkar vara särskilt förtjust i Folkets hus.
I kvällens Aktuellt nämnde han återigen resor till Folkets hus som ett av skälen till sina många taxiresor.
Med tanke på att de borgerliga lade ned de flesta Folkets husen i Stockholm under sitt styre förra gången (och socialdemokraterna har inte precis varit några hängivna understödjare av mötesplatserna under sin regeringstid) så frågar sig vän av ordning  vilka Folkets hus herr Odenberg åkte till? Åkte han till och från Norra Bantorget eller?

Annars är det riktigt sympatiskt med en moderat som så gärna håller till i Folkets hus….

I dag är det Åsa och Nisha som står för huvudinnehållet på ledarsidan.
Ledaren – Dags att gå Leijonborg?
Krönikan – Moderaterna sänker biståndet bakvägen
Bra rutet, tjejer!

I dag har jag tillbringat dagen i Söderledskyrkan invid Hökarängens centrum. Det var roligt att återse alla medarbetare som nu känns som ”kollegor”.
På morgonkvisten diskuterade jag kyrkan och reklamkampanjer tillsammans med informatören Christin. Vi resonerade om svårigheten att finna ett språk som berör, kanske upprör, men inte utesluter.
Alla världar (kyrkan, politiken, medierna osv) har sina språk, sina koder, sina jargonger och kulturer. Å ena sidan kan det gemensamma språket skapa samhörighet och förstärka gemenskapen genom igenkännandet, å andra sidan kan orden bygga murar och utesluta människor från gemenskapen.
Svårt.

Diakonen Lena Ljungström, som samordnar alla diakoner i församlingen, berättade sedan för mig om sin syn på diakonins roll. Hon har varit med och byggt upp diakonicentret Kornet som jag skrivit mycket om i tidigare bloggnotiser.
Hennes arbete med barn och ungdomar till missbrukande föräldrar och med unga människor som mist en anhörig är imponerande.
Hon har själv en gedigen erfarenhet från socialtjänst och missbruksvård.
(Sen visade det sig att vi har gemensamma bekanta från vår ungdoms engagemang i Kyrkans Ungdom – kul!)

Dagen avslutades med att jag fick vara med prästen Kristina Lutborg på ett begravningssamtal. Mycket lärorikt och intressant. Här tror jag att kyrkan har en av sina viktigaste uppgifter – att möta människor vid livets stora skiftningar, såsom död och födsel.
Jag märkte att samtalet fyllde flera funktioner, dels som en sorts intervju för att prästen ska kunna fånga något av den person som griftetalet ska handla om, dels som information till den anhörige om hur begravningsakten går till och en inbjudan till delaktighet (välja musik/psalmer, bibeltexter och böner).
Men kanske framförallt som själavård – samtalet kan bli förlösande för den som befinner sig i sorgen. Han eller hon kan öppna upp och börja reflektera om sitt eget liv.

Nu måste jag förbereda ett tal som jag ska hålla för prästerna i Farsta församling på deras medarbetarkonvent i morgon bitti. Kyrkoherde Anders ville att jag skulle reflektera över kyrkans roll i dagens samhälle. Kul.

I morgon ska jag träffa Domkapitlet efter lunch. Nervöst. Får se om de godkänner mig som prästkandidat…
Det här blev långt – men det blir det när man varit en dag i Farsta församling, för där händer det mycket.
God afton.

I dag har jag varit hela dagen på diakonicentret Oasen i Hässelby gård.
Fantastiskt insprirerande.

Chefsdiakonen Cecilia Matton har samlat ett gäng på fem diakoner, alla med mycket olika bakgrunder. Där finns Christer som började som veterinärassistent men sedan blev sjukskötare inom psykvården, Karin som studerade teologi och tänkte bli präst men inte kände sig hemma i rollen som förkunnare utan valde diakonin, Ingrid som under lång tid har arbetat som tandläkare inom folktandvården, varit chef och aktiv i hem och skola, Karin som är socionom och Lisbeth som är kantor. Cecilia själv är specialpedagog.
Det är fascinerande med diakonin för den samlar så oerhört mycket livserfarenhet och erfarenhet från samhällets olika delar. Jag tror att prästutbildningen har en del att lära här. Risken är att teologerna blir för ”smala”. Faktum är att diakonerna tycks ha betydligt mer gedigen själavårdsutbildning än prästerna.

Just i mötet mellan präst och diakon,där tror jag den mest spännande teologin kan skapas. Frågan är hur detta möte gestaltas i gudstjänst och predikan?
Skulle önska att det gjordes exempelvis ”Hässelby-teologi” och ”Farsta-teologi”…

Efter att ha fått lyssna en hel dag på dessa spännande diakoner växer frustrationen inom mig – varför är kyrkan så dålig på att berätta!? Det är ju en otroligt viktig och angelägen social verksamhet som pågår i princip dygnet runt i församlingarna men det man informerar om är gudstjänsterna, predikoturerna och möjligen körverksamheten.
Okej, jag överdriver lite.
Men jag skulle önska att diakonerna skrev debattartiklar, gav ut böcker och höll föredrag – deras vittnesbörd om samhällets skuggsida måste in i samhällsdebatten!

– Det är såna stora maskor i samhällets skyddsnät så man undrar om detta är Sverige. Och samhället blir bara hårdare och hårdare, berättar Cecilia.

Det behövs mer diakonal vrede på tidningarnas debattsidor.

Nu lämnar jag söderförort och tar mig till Hässelby där Diakonicentret Oasen ligger.
Stockholms stift anordnar en utbildningsdag där för oss präststudenter.
Det ska bli spännande. Diakonin hör till det bästa kyrkan har.

I går lämnade Anders Milton sin stora psykiatriutredning till regeringen.
Här kan du läsa dagens ledare i Aftonbladet – Ont i själen.

”Människor kan ha ont i själen, på samma allvarliga sätt som vi kan ha ont i kroppen. Ett samhälle som struntar i det skadar sig självt”, slutar ledaren.

Häromdagen såg jag en annons i tidningen Dagen om en ”kollektomat”, alltså en apparat där man kan betala kollekten med kontokort.
Nu läser jag i Marta Axners blogg att just en sådan apparat ska installeras i Uppsala Domkyrka i veckan.
Det är visst den andra i Sverige. Den första finns sedan en tid i Mariakyrkan i Helsingborg.
Det är nog vettigt. Allt färre bär med sig kontanter.
Och kyrkan har ofta stora angelägna insamlingar för behövande runtom i världen.

Vännen A som också är kattvän skickade mig en rolig länk till en sida med musikdiggande katter. Underbart!
Jag gillar särskilt katten som diggar Stevie Wonder och katten som diggar vals…
Kolla in katterna här!

Än så länge verkar vapenvilan i Gaza hålla. Palestiniernas president Abbas och premiärministern Haniyeh har sagt att alla palestinska fraktioner står bakom. Israels premiärminister Olmert har låtit förstå att den israeliska militären ska dra sig tillbaka.

Enligt tidningen Haaretz säger Olmert att om palestinierna släpper den israeliska soldaten som hållits fången sedan i somras så ska Israel släppa flera palestinska fångar. Hoppfullt.

Häromkvällen intervjuades Hamas politiska ledare Khaled Masháal (som jag intervjuade i Damaskus i juni). I svenska nyhetssändningar kunde man höra honom hota med att palestinierna tänkte starta en tredje intifada.
På Al Jazeera sändes hela intervjun med Masháal. Där talade han om den förestående samlingsregeringen mellan Fatah och Hamas. När den nu bildas måste USA och Västvärlden ställa krav på att Israel drar sig tillbaka till 1967 års gränser. Om inte detta sker inom det närmsta halvåret kommer den palestinska frustrationen bli stor och en tredje intifada brisera, menade Khaled Masháal.

I stället för att ta fasta på ”hotet om en tredje intifada” bör västvärlden höra Hamas ord om Israel – det är faktiskt ett erkännande av att det ska finnas två stater – ett Israel och ett Palestina. Det är Israel som inte håller sig till de av FN fastslagna gränserna utan bygger murar, vägar och bosättningar på palestinsk mark.

Måtte det som nu har börjat med vapenvilan i Gaza leda vidare till seriösa fredsförhandlingar mellan israeler och palestinier med syfte att få slut på ockupationen och att skapa rättvis fred.
Omvärlden har ett stort ansvar att hjälpa fram denna process.

I går deltog jag som liturg i högmässan i Stora Sköndal. Prästen Maria Eby Notini höll i mässan och predikan. Det kom riktigt mycket folk och stämningen var skön.
Maria höll en bra predikan denna svåra dag – Domsöndagen. Jag gillar hennes sätt att föra dialog med bibeltext och kyrkotradition.
De äldre församlingsborna tackade mig för att de hade hört varenda ord när jag läste texterna. Det gjorde mig glad.

Min brorson hade dop för sitt andra barn i går. Mina gamla föräldrar hade inte hört ett ord av vad prästen sa. Inte heller min bror och hans fru som i vanliga fall har god hörsel.
Det är dåligt.
Fromt mumlande är meningslöst.
Själva poängen är väl ändå att folk ska höra det vi säger i kyrkan?

God morgon kära bloggläsare!
I dag skriver jag om finansmarknadsminister Mats Odell och hans vilda utförsäljningsplaner.
Det är skönt att det finns vettiga företagsledare som Carl Bennet som pläderar för ägandets samhällsansvar och långsiktighet.

I dag är jag ledig från Farsta församling. Om jag hade känt mig lite piggare hade jag gått på en förhandsvisning av filmen Underbara Älskade där min favoritskådis Michael Nyqvist spelar en av huvudrollerna.
Men det får bli en hemmadag istället med tid för eftertanke och planering av det som komma skall – predikan på 1:a advent exempelvis…
På återseende.