Okej, nu ska jag göra det – skriva positivt om en sosse som på senare tid skällts ut i tidningar, på bloggar och i partisammanhang. Jag är urtrött på Socialdemokratins partiledarprocess och haveriet i valberedningen och för mig spelar det ingen större roll om det blir Österberg, Damberg, Juholt eller just det Östros.

Det är kloka personer allihop, varken mer eller mindre. Ingen av dem får mig att jubla men det kanske inte heller är partiledarens huvuduppgift i dag? Jag har skrivit det tidigare i denna blogg – jakten på den där ”roliga” ledaren är dömd på förhand. Politik är på allvar och jag tycker det är bra om det förblir så. Sen hade jag gärna sett en entusiasmerande ledare som kan bygga folkrörelse lika mycket som samhälle.

Östros har fått klä skott för Socialdemokratins senaste valförlust. Han har förstås ett stort ansvar såsom ekonomisk-politisk talesperson. Men i princip alla kandidater delar ansvaret – de har antingen varit ministrar, riksdagsledamöter eller partistyrelseledamöter under denna period då Socialdemokratin började sin kräftgång (det började redan på Göran Perssons tid). Inte ens unge herr Damberg kommer undan sitt ansvar. 

Socialdemokratins kris är dessutom mycket djupare än vad som bara kan skyllas på en dålig valrörelse.

Östros anses vidare som tråkig och gnällig. Här finns ett uppenbart medialt problem. Det är riktigt att bilden av Östros från tiden i opposition blivit just gnällgubben – men det har nog mer med de sekundsnabba mediala TV-klippen att göra än med Östros som person.

Jag känner honom som en oerhört rolig person med en stor portion humor. Detta förvånar säkert lika många som inte trodde att Ingvar Carlsson kunde vara rolig eller för den delen Tage Erlander. Men det finns människor bortom de mediala stereotyperna! Och ofta är människor betydligt mer mångbottnade än vad TV eller radio kan gestalta.

Framförallt är Östros en klok politisk tänkare.

Vi som följt Östros i riksdagens kammare kan dessutom vittna om att han ofta i debatterna med finansminister Anders Borg avgått med segern. Jag minns förra årets vårbudgetdebatt där Östros fullkomligt sopade banan med Borg. Men detta kom aldrig fram i den mediala snuttifiering som kallas politisk journalistik.

Jag vet också från folkrörelsesverige hur Östros inlett sitt anförande genom att sjunga från talarstolen. Också det smått chockerande för alla som bara ser honom som den där trista gnällgubben. Han är i grunden en folkrörelsedemokrat.

Hur är det då politiskt? Ja Östros hör nog till de mer reflekterande och skärpta politikerna inom dagens Socialdemokrati – hans arbetarbakgrund i kombination med hög akademisk examen är inte heller fel. Dessutom kan han som sagt brottas med Anders Borg när det gäller den ekonomiska politiken.

Sen kanske han inte hör till de mest progressiva tänkarna men hans förmåga att tänka nytt och reflektera kan säkert hjälpa honom att finna en politik för både ekonomisk, social och ekologisk hållbar utveckling. Hur han ställer sig i internationella frågor är jag mer osäker på men han har stor erfarenhet från EU-maskineriet.

Jag säger inte att Östros är den bästa, men jag retar mig på det alltför enkla stämplandet av en människa som varandes bara helt fel.

Håller med Lasse Stjernqvist som i morse i radions P1 morgon ifrågasatte de där som bara ägnar sig åt att racka ner på kandidater istället för att konstruktivt bidra till bästa förslag.

Främlingsfientligheten marscherar gatorna runtom i Europa och i vårt eget land. På Ekot i morse kunde vi höra att Nationella Fronten har vind i seglen i Frankrike. Högerns ledare – Sarkozy, Merkel, Cameron, Berlusconi – ifrågasätter det mångkulturella samhället.

Just i denna tidsanda av hårdnande inskränkthet och bristande respekt för Den Andre känns Sofia församlings beslut att anställa en Imam i det mångreligiösa arbetet bland de unga på Fryshuset helt rätt.

Jag skriver mer om detta på www.seglorasmedja.se.

För övrigt känns valberedningskaoset inom Socialdemokratin alltmer beklämmande. I måndags på www.svtdebatt.se skrev jag om Baylans avgång och hans märkliga motiveringar. 

Valberedningen under Berit Andnor har utvecklats till att bli just den såpa som hon föraktfullt menade att förslagen om en öppnare process med flera kandidater som deklarerade sina politiska idéer skulle leda till. 

Trist.

I en tid då stora delar av världen är i uppbrott, revolutionerna pågår i Nordafrika och fascismen marscherar igen på Europas gator känns saknaden efter Olof Palme extra tung. Han om någon kunde sätta ord på skeendet och förmedlade ett rättspatos som gav hopp och framtidstro.

I dag har vi en utrikesminister som hellre talar om ”stabilitet” än ställer sig på demokratirörelsernas sida. Ja, det gäller inte bara Carl Bildt utan större delen av Europas politiker. Det gör mig djupt bekymrad. EU kom till som ett sätt att genom handel och politik hålla fascismen stången och värna demokratin.

I dag när folk med livet som insats går ut på gatorna i Tunisien, Egypten och Libyen och kräver demokrati och mänskliga rättigheter tiger Europa. Skamligt!

Om inte den demokratiska reflexen sitter i ryggmärgen längre hos de europeiska ledarna känns framtiden kusligt oviss. Det är inte precis demokratins hjältar som samlas vid EU:s sammanträdesbord – en skandalernas Berlusconi, en mot romerna hetsande Sarkozy, en Angela Merkel som förtalar det mångkulturella projektet osv.

Palme är sannerligen saknad.

Själv glömmer jag aldrig kvällen i Lunds stadshall på 1980-talet då Palme var tvungen att hålla valtal två gånger för att alla fick inte plats i salen. När han klev upp på scenen en andra gång och blickade ut över en publik som då nästan bara bestod av ungdomar och invandrare slängde han sitt valtal över axeln och sa:

– Jag är trött på att tala om borgarnas budgetpolitik, nu vill jag berätta om varför jag är demokratisk socialist.

Och så höll han ett helt fantastiskt tal, djupt personligt om hur han rest omkring i världen och träffat den ena befrielseledaren efter den andra. Det var ideologi, det var engagemang, det var levande ord om vikten av solidaritet och rättfärdighet mitt in i en tid som präglades av ”satsa på dig själv” och nyliberalism.

Han fick stående ovationer.

Något år därefter mördades Palme på öppen gata i Stockholm.

Sverige blev aldrig mer sig likt. Inte heller Socialdemokratin.

Läs också Olle Svenning på Aftonbladets ledarsida i dag.

Det var ett tag sedan jag bloggade och mycket har hänt sen sist. Det mest fantastiska är det egyptiska folkets modiga kampa för demokrati, yttrandefrihet och rättvisa. Medan västvärldens ledare, inklusive Sveriges utrikesminister, fegt mumlade fraser om ”ordnad övergång”, ”stabilitet” osv, kämpade egyptierna för sin rätt.

Mubarak tvingades att avgå, precis som Ben Ali i Tunisien. Liknande demonstrationer och folkliga krav på demokrati reses nu i Algeriet, Jemen, Sudan och Jordanien. Ja också i Iran. Det är oerhört hoppfullt. En arabisk vår kan skönjas, även om det är lång väg kvar till demokrati.

Läs Olle Svennings söndagskrönika.

Även Jan Guillou skrev bra i går.

Mälaren badar i solljus i dag – även i iskalla Sverige är det aningar om vår…

Miljoner människor samlades till demonstrationer i Kairo igår. De strider för demokrati och rättvisa. Diktatorn Mubarak talade sent omsider till folket via en inspelning som sändes i den egyptiska statstelevisionen. Han tänker inte avgå men däremot ställer han inte upp till omval i höst.

Den amerikanska administrationen hade redan på seneftermiddagen deklarerat att de uppmanade Mubarak att göra en ordnad övergång och att inte ställa upp till omval. Nästintill förväxling lika uttryck använde Mubarak sen i sitt tal till folket.

Det är en beklämmande uppvisning i västs räddhågsenhet och dikatutrens maktspel vi ser nu. 

Men folket ger sig inte. De stod kvar på torget och står kvar där än. Det blir ingen ”ordnad övergång” till demokrati så länge Mubarak sitter kvar.

Läs dagens ledare i Aftonbladet.

Läs också chefen för Centrum för Mellanösternstudier, Leif Stenberg, som skriver på debattplats i Dagens Nyheter i dag: Allvarligt misstag om Muslimska brödraskapet stängs ute från oppositionen och inte tillåts delta i en övergångsprocess.

Det har varit en rafflande helg när det gäller utrikesnyheter. I fredags fick den palestinske fredsaktivisten, psykiatrikern och människorättskämpen Eyad El-Sarraj Olof Palmepriset 2010. Han kunde tyvärr inte själv närvara vid ceremonin på grund av sjukdom men hans son hämtade priset.

En mycket välförtjänt pristagare!

Annars är det demonstrationerna i Egypten som upptar mitt största intresse just nu. Det är med en blandning av skräck och fascination man så här på långt avstånd ser på när det egyptiska folket reser sig mot diktaturen. Just nu väger det mellan anarki och demokrati. De närmsta dygnen blir avgörande.

Västvärlden mumlar om att Mubarak måste öppna internet och tillåta medierna att rapportera men säger inget om att diktatorn måste lämna plats för demokrati med öppna och transparenta val. Det är pinsamt att höra EU och USA tala om Egypten som värnare av stabilitet. Jovisst en repressiv diktatur är i viss mån stabil, ingen opposition tillåts ju, men det har flutit mycket blod i denna stabilitet.

Fredspristagaren ElBaradei har återvänt till sitt hemland och försöker nu axla rollen som oppositionsledare. Det är ännu ovisst om de unga demokratikämparna ser honom som tillräckligt förankrad i det egyptiska samhället. Men kanske kan han ordna den övergångsregering som behövs och se till att allmänna och demokratiska val kan hållas?

I en intervju med BBC i går talade han klokt om att det behövs en samlingsregering med de olika delarna av oppositionen där även Muslimska brödraskapet ingår. De är inte särskilt aktiva i denna revolution och utgör egentligen bara cirka 20 procent av befolkningen. Men i takt med att västvärlden pumpat in pengar till Mubarak och ökat militariseringen samtidigt som oppositionsledare har fängslats har Brödraskapet blivit den enda folkliga motståndsrörelsen. Ungefär som Hamas i Palestina.

Det vore beklagligt om västvärlden gjorde om samma misstag som när den bojkottade palestinierna för att de röstat ”fel”, dvs röstat fram Hamas.

Om vi verkligen vill att det egyptiska folket ska få demokrati på riktigt måste USA/EU stödja möjligheten kravet på Mubaraks avgång och möjligheten att forma en opposition om den så också innehåller partier/rörelser vi inte riktigt gillar.

Det står som sagt och väger. Måtte demokratin segra denna gång!

Läs också Olle Svennings söndagskrönika i Aftonbladet: Väljer ni folket eller diktatorn?

Och Bitte Hammargrens analys i Svenska dagbladet i dag: Dags för väst att välja sida. 

Många heta debatter är det…

I går var det som vanligt S-ledarvalet och Pär Nuders icke-kandidatur som intresserade medierna. Jag medverkade i TV4 Nyheterna och gav min syn på spelet som nu pågår. Det är som sagt hög tid att komma ut från de slutna rummen (som jag bloggade om i går kväll).

I morse gällde debatten för min del islamofobin. Jag och Humanisternas Christer Sturmark möttes i SVT:s Gomorron Sverige. Det blev stundtals en het debatt. Ett så svårt ämne kräver egentligen mer tid för resonemang och nyanser. Men i det stora hela framgick våra olika ståndpunkter ganska väl. Blev lite väl skrikigt på slutet.

Debatten hade sin upprinnelse i att vi på Seglora smedja hade noterat att Fri Tanke förlag (där Sturmark är chef) startat en ny sekularistisk tidskrift – Sans – och dess premiärnummer pryds av en helsidesbild på en kvinna i burka och rubriken: En Gud för kvinnor? Ganska symptomatiskt för vår tids sekularister – den islamofoba undertexten finns där alltför ofta.

Denna iakttagelse fick Sturmark att rasa på den ständigt högljudda debattplatsen Newsmill: Helle Klein stämplar humanistisk idékritik som islamofobi.

Jag svarade på detta här: Sturmark utan sans

SVT hakade som sagt på och i morse debatterade vi live. Christer Sturmark och jag var överens om behovet av en längre och mer sansad debatt i denna fråga. Humanisterna och Seglora smedja kommer att bjuda in till en sådan framöver.

Heta debatter det senaste dygnet med andra ord!

Tydligare nej än det som Pär Nuder nu har gett i intervjun i Rapport går inte att få. Han vill inte och tänker inte bli partiledare. Det är solklart. 

Det är bra att han nu tydliggör detta och även har meddelat valberedningen så att de partidistrikt som tidigare inte tagit hans nej på allvar inte lurar sig själva… Vi har sett liknande självbedrägerier förr då många trodde att Margot Wallström skulle kunna bli partiledare.

Den senaste tidens spekulationer och konspirationer runt partiledarvalet i (S) är ett uttryck för att man inte har någon öppen valprocess. (S)-kvinnors Nalin Pekgul uttryckte sin frustration över detta i Aktuellt ikväll. Det är hög tid att de som vill vara partiledare nu träder fram och deklarerar vad de vill med sitt partiledarskap!

Valberedningens Berit Andnor sa när hon valdes att partiledarvalet minsann inte är någon skönhetstävling. Nej, men (S)-ledarvalet håller på att utvecklas till ett hemlighetsmakeri a la Påvevalet.

Och den politiska, nödvändiga, (S)-debatten har avstannat. Någon som minns Kriskommissionen?

Kom igen: Österberg, Östros, Sommestad, Palm, Dammberg, Johansson och Löfven med flera – om ni vill kandidera, berätta då det öppet och berätta varför och vad ni drömmer om att göra som ny (S)-ledare!

Kom ut ur de slutna rummen!

Om detta har jag talat i TV4 Nyheterna både kl.19 och 22 i kväll.

Det är intressant att följa spekulationsdramat runt partiledarvalet inom Socialdemokratin. S-tidningarna lanserar sina kandidater: Östran i Kalmar vill ha Pär Nuder, Arbetarbladet i Gävle vill ha Lena Sommestad, Piteåtidningen vill ha Jan Eliasson och Norrländska Socialdemokraten förordar Leif Pagrotsky.

Och ingen har väl kunnat undgå att förstå att Aftonbladets kandidat, om än mer nämnd i undertexten än rent ut, är Pär Nuder.

Av egen erfarenhet vet jag dock att det sällan blir som tidningarna vill.

Runt Pär Nuder verkar nu de mest oheliga allianser uppstå. Så kallade vänsterdistrikt som Skåne och Dalarna lär stå bakom hans kandidatur och i morse gick till och med Margareta Winberg ut och förordade Nuder i P1 morgon.

Ett av ryktena säger att Pär Nuder ska bli partiledare och Ulrika Messing partisekreterare. Det begriper jag uppriktigt sagt inte. Det skulle innebära att varken partiledaren eller partisekreterare, dvs ingen i den högsta ledningen, satt i riksdagen. Knappast trovärdigt för ett parti som gärna vill se sig som statsbärande.

Om Mona Sahlin hade avgått ett år eller halvår före nästa val hade jag förstått idén med att hämta partiledaren utanför riksdagen. Det hade åtminstone inte spelat så stor roll då valrörelsens mest intensiva skede sker utanför parlamentet.

Men att nu i mars välja en person utan riksdagsplats blir att döma sig själv till utanförskap i tre års tid. För det är trots allt i riksdagen som de väsentliga politiska debatterna förs och de avgörande besluten tas. Visst kan partiledaren stå utanför kammaren och ta intervjuerna men det är den som förmår avslöja Reinfeldts ihåliga retorik eller Borgs tomma budskap i kammaren som kan få politiskt förtroende.

Partisekreteraren kan mycket väl stå utanför riksdagen – kan tvärtom vara riktigt bra så att folkrörelse-socialdemokratin på allvar kan upprättas igen. Men att partiledaren under större delen av denna mandatperiod inte ska finnas i parlamentet har jag svårt att se någon poäng i.

Om inte Socialdemokratin ska följa Ohlys idé och bli en utomparlamentarisk rörelse?

I diskussionen om ny partiledare för Socialdemokraterna framkommer ofta epitetet ”tråkig”. Österberg är tråkig, Östros är tråkig och hur kul är Sommestad?

Men ärligt talat, har någon partiledare någonsin valts på grund av sin ”rolighet”? Hur många tyckte att Erlander var kul innan han plötsligt i TV:s barndom drog en vits? Var det någon som ansåg att Palme eller Carlsson var lustigkurrar (fast de kanske var det egentligen)? För att inte tala om Göran Persson som när han valdes hade allt annat än rolighetsskimret över sig.

Och på konkurrentsidan ser det inte mycket bättre ut. Vem kan säga något annat än att Fredrik Reinfeldt är tråkig, Skittråkig.

Men det går bra ändå. Kanske för att han faktiskt vet vad han vill med sitt politiska ledarskap? Hans sävliga tråkighet har uppenbart lyckats inge förtroende.

Socialdemokratins jakt på den där frälsaren som ska entusiasmera massorna är dömd på förhand att misslyckas. Jakten är utslag av medialisering snarare än förståelse för vad ett politiskt ledarskap egentligen går ut på.

Jag ser inga problem i att välja en tråkmåns (ofta är människor mycket mer komplexa och mångfasetterade än vad de mediala stereotyperna anger) – bara han eller hon kan tänka. Och göra politik.