I dag kan du läsa min krönika om det svenska EU-valet där partier som försökte flörta med EU-negativism inte gick så bra – Dags att säga adjö till EU-gnället!

Läs också Mats Engströms krönika om högervindarna som blåser i Europa – Kapitalismen i kris, då förlorar vänstern. Undrar vad Karl Marx skulle ha sagt om detta?

Det är milt sagt mixade känslor jag bär på efter dagens EU-val. Till det glädjande hör ett väsentligt högre valdeltagande i Sverige – 43,6 procent! Dessutom tycks det äntligen som att svenskarna har accepterat att vi är en del av unionen – de EU-negativa partierna vänsterpartiet och junilistan gjorde ett katastrofval med miljöpartiet som numera inte vill gå ur EU och folkpartiet som är tydligt EU-positivt gjorde sina bästa val någonsin.

Moderaterna som legat runt 30 procent i oinionsmätningarna fick bara runt 18 procent – som vid förra EU-valet. Det måste ändå betecknas som en väldig förlust för regeringspartiet vars företrädare skrutit med att (m) skulle kunna bli det största partiet i detta val.

Det visar sig att socialdemokraterna fortfarande är det överlägset största partiet även om också de gjorde ett mediokert val och hamnade på ungefär samma resultat som förra gången. I storstäderna gick det uselt vilket är verkligt oroväckande inför riksdagsvalet.

Piratpartiet skrällde som väntat och mobiliserade de unga väljarna. Intressant är att de unga denna gång framförallt röstat utifrån sakfrågorna.

Tack och lov fick Sverigedemokraterna inget mandat men det gäller för de demokratiska partierna att göra allt för att extremhögern inte ska komma in i riksdagen nästa års val.

Just extremhögerns framgångar i andra EU-länder och de generellt sett starka högervindar som blåser just nu i Europa hör till valnattens depression. I en av de svåraste ekonomiska kriserna och massarbetslöshetstiderna lyckas inte socialdemokrater och vänster att samla väljarna – det är oroväckande och sorgligt.

Den lilla ljuspunkten i europamörkret är dock att de gröna gjort ett dunderbra val inte bara i Sverige utan i många EU-länder. Det bådar gott för klimat- och miljöpolitiken framöver.

Mer kommentarer om EU-valet kan du läsa på måndagens ledarsida.

Godnatt!

Det blåste råkalla vindar på Råsunda i går kväll och matchen blev en nationell depression för oss med gula tröjor… suck.

Jag hoppas det går bättre i EU-valet i dag, dvs att valdeltagandet slår rekord och att de rödgröna går framåt rejält. Läs Lena Asklings söndagskrönika i dag om att EU-valet står mellan mer av politik eller mer av marknad.

Det blir en lång spännande natt för oss som ska kommentera valet och vi lär nog inte få veta det exakta resultatet vad gäller personkryssen för om några dagar. Det är synd för i EU-valet är personvalen minst lika spännande som partivalen.

Jag hoppas de två unga socialdemokraterna Åsa Westlund och Ardalan Shekerabi får många kryss – de behövs i euroapolitiken!

Och så hoppas jag att extremhögern hålls utanför.

Nu är det dags att gå och rösta. 

I dag firar jag nationaldagen dels genom att fira min gamle far som fyller 85 år och i kväll hejar jag fram Zlatan och grabbarna på Råsunda – yeah!

I morgon lämnar jag nationalismen för europakampen. Här kan du läsa dagens ledare som ger dig ”Sex skäl att rösta”.

Heja Sverige – och EU!

Rapporterna från Nederländerna som gick till val till EU-parlamentet redan i dag är skrämmnde. Det främlingsfientliga Geert Wilders VVD går framåt rejält och verkar få flera platser i parlamentet.

Desto viktigare att vi blir många som röstar in demokratiska, socialt ansvarstagande parlamentariker på söndag.

Rösta bort extremhögern!

Det är ganska tråkigt att lyssna på Agenda-debatten om EU-valet – framförallt är det sorgligt att ingen från den rödgröna sidan visar på något större engagemang för europaprojektet.

I Sverige är vänstern nationalistisk medan i övriga Europa är den federalistisk.

Hör att Marita Ulvskog svarar nej på om Sverige ska införa euron. Är det verkligen officiell s-politik? Jag minns hur Göran Persson drev Ja till EMU…

I morgon skriver Aftonbladets ledarsida om en intressant medborgarundersökning som gjorts i fem EU-länder på uppdrag av den franska tankesmedjan Terra Nova och Libération i samarbete med bland annat Arenagruppen, Friedrich Ebert Stiftung och Aftonbladet.

Här kan du se hela undersökning – resultatet läggs ut från kl.03.00 i natt.

I morgon kl.08.30 deltar jag i ett samtal om denna europa-opinionsundersökning på Arenagruppens seminarium – i panelen deltar också DN:s Henrik Berggren och frilansjournalisten Annika Ström Melin.

Godnatt!

I Barack Obama har världen äntligen fått en amerikansk president som inte rids av islamofoba, högerkristna stämningar utan verkligen ser ut att vilja vara med och skapa fred i Mellanöstern. För första gången på länge sätter USA press på Israel och kräver stopp på bosättarpolitiken och ett erkännande av tvåtstatslösningen.

Redan som nybliven president ringde Obama till palestiniernas ledare Mahmoud Abbas i sitt första utlandssamtal från Vita huset. Sedan utnämnde han George Mitchell som sitt personliga sändebud i Mellanöstern.

Mitchell hör till de absolut mest erfarna diplomaterna och konflikthanterarna i världen och valet av honom visar att Obama verkligen vill försöka få ett slut på den israelisk-palestinska konflikten.

Han är nu på rundresa i Mellanöstern och i dag talade han i Kairo, ett historiskt intressant tal då den amerikanska presidenten försäkrade att USA inte ligger i krig med den islamska världen.

Han öppnade talet med en arabisk hälsningsfras och under talets gång citerade han Koranen flera gånger och vittnade om Islams roll i sin egen familj.

”Jag har kommit hit för att finna en ny början mellan USA och muslimer världen över, som bygger på ömsesidiga intressen och ömsesidig respekt”, sa Obama enligt TT.

Obama upprepade än en gång kravet att Israel upphör med bosättningarna på Västbanken och han kallade palestiniernas situation för ”outhärdlig” och betonade deras rätt till egen stat likaväl som israelernas rätt.

Det är verkligen hoppfullt.

Ledarsidan har nu dagligen skrivit om olika frågor som EU beslutar om och där majoritetesförhållandena i parlamentet är helt avgörande.

I dag kan du läsa om vårdfrågan i ett europaperspektiv och om diskrimineringen som pågår runtom i EU-länderna, inte minst mot romer och HBT-personer.

Rösta i EU-valet på söndag!

”Vår analysgrupp har enhälligt rekommenderat Forsmark för slutförvaret. Man kan säga att berget har talat”, säger SKB:s vd Claes Thegerström med anledning av att Östhammars kommun fått erbjudandet att ta hand om slutförvaringen av kärnbränslet.

Berget har talat. Jo jo, om man lyssnar noga så gråter berget över att få insprängt i sig en mängd livsfarligt radioaktivt avfall…

Högskoleminister Lars Leijonborg driver frågan om en statlig imam-utbildning. Han gav Erik Amnå, professor i statsvetenskap vid Örebro universitet, i uppdrag att utreda frågan. I måndags kom Amnå med sitt besked: nej, staten bör inte inrätta en särskild imam-utbildning.

Amnå resonerar klokt och pekar på många svårigheter med förslaget att staten skulle stå för en regelrätt utbildning för religiösa ledare.

En sekulär stat ska inte styra en religiös organisation genom utbildning av dess ledare, menar Amnå.

Från liberalt muslimskt håll har tanken på att samhället hjälper till med en utbildning för imamer förts fram som också inbegriper kurser i svensk samhällskunskap, lagar, språk osv. Häri ligger förstås en sympatisk tanke – just i mötet mellan religion och samhälle kan religioner reformeras och sekterism och extremism undvikas.

Så har skett med kristendomen i dess möte med det svenska samhället för århundraden sedan. 

Ändå vore det absurt om staten skulle sköta prästutbildningen. Nu invänder någon säkert, att det är väl precis det den gör men det stämmer inte. På universiteten kan man läsa teologi eller religionsvetenskap som det numera heter. Det är fullt ut akademiska vetenskapliga studier. 

De som studerar religionsvetenskap kan bli präster, lärare, etnologer, journalister eller vad de vill. De som vill bli präster har att sätta samman sin teol.kand (examen i religionsvetenskap) utifrån det som Svenska kyrkans biskopar anser behövs för att man sen ska kunna komma in på kyrkans egen utbildning, pastoralinstitutet.

Under 2007 bestämde jag mig för att göra klart min prästutbildning. Jag hade sen gammalt en akademisk examen i teologi/religionsvetenskap vid Lunds universitet. Det som fattades var kyrkans egen påbyggnad, dvs det som är själva yrkesutbildningen.

Den bedrivs helt i kyrkans regi vid Pastoralinstituten i Lund och Uppsala – det är inget som staten har med att göra. 

Så skulle en svensk imamutbildning också kunna se ut – förutsatt att de svenska muslimska ledarna vill det. I så fall är det nödvändigt att bredda den religionsvetenskapliga utbildningen och ta in mycket mer av islamologi, koranenstudier osv.

Just i dagarna har Högskoleverket kommit med en rapport som kritiserar den teologiska utbildningen vid flera lärosäten. Huvudkritiken gäller den tendens till konfessionell utbildning inom universitetens ramar. 

Jag håller med om en del av kritiken. Efter 2007 har prästutbildningen gjorts om. Pengaberoende universitet söker alla möjliga sätt att få fram uppdragsutbildningar och har gjort upp med kyrkan att delar av den utbildning som förut låg i ett samlat år på Pastoralinsitutet nu pyttsas ut i olika delar på de olika lärosätena i landet.

För kyrkans del har nog huvudskälet varit att man vill kunna komma in med den yrkesrelaterade utbildningen tidigare i prästkandidaternas utbildning (alltså inte efter fyra års akademiska studier som i mitt fall). Det kan finnas vettiga skäl till det. Ändå är det för mig obegripligt att kyrkan gör sig av med sin egen yrkesutbildning. Och lika obegripligt är det att universiteten vill ha in den här typen av konfessionell undervisning.

Tyvärr innebär det att året på Pastoralinsitutet splittras upp vilket gör att prästkandidater från olika stift inte självklart kommer att möta varandra i en gemensam prästutbildning – de nörröver träffas på sina universitet och de söder över på sina. För kyrkans del är detta dumt, då året på Pastoralinsitutet inneburit att man tvingats möta olika stiftstraditioner – alltifrån de mer konservativa Luleåstiftarna till de mer liberala Stockholmsstiftarna exempelvis (generaliserat förstås).

Dessutom är ett samlat år där lärare och studenter i nära samverkan kan utforska vad prästrollen innbär ur pedagogisk synvinkel det absolut bästa.

För samhällets dvs universitetens del är denna nyordning också olycklig då det uppenbarligen blandas akademiska studier med rent konfessionella – det bryter mot stolt svensk universitetstradition och försämrar dessutom teologiutbildningen. 

Det lär inte blir bättre präster av denna nyordning heller.

Lars Leijonborgs vurmande för en statlig imamutbildning har tyvärr ganska grumliga inslag som mer handlar om islamofobi än humanism. Per Wirtén skriver bra om det i Dagens Arena.

Alltså: 

Rädda den akademiska teologin

Värna pastoralinstitutens självständighet

Och inför inte någon statlig imamutbildning men bredda religionsvetenskapen på universiteten.