I helgen kom så ännu ett tragiskt besked från den svenska militärbasen i Afghanistan – en ung soldat miste livet då den stridsvagn han körde sprängdes av en hemmagjord bomb. Kenneth Wallin blev 22 år.

Kriget i Afghanistan har pågått länge. Sverige har deltagit i tio år nu. Och inget tyder på att militarismen leder till fred och utveckling i detta ett av de fattigaste länder på jorden. I land efter land diskuteras och sätts nu slutdatum för den militära närvaron. Till och med USA:s president Barack Obama har sagt att USA tar hem sina trupper med början nästa år.

Det är snart bara den svenska regeringen som inte diskuterar hur den ordnade reträtten ska se ut. Alltmedan läget förvärras för de svenska soldaterna och det ”fredsbevarande” uppdraget utvecklas till regelrätt krig.

I början av november ska regeringen lägga sin proposition angående den svenska truppens framtid i Afghanistan. Det är nu hög tid att tydliggöra en omläggning av afghanistanpolitiken från krig till bistånd, från amerikansk militarism till fredsbygge i FN:s regi.

De rödgröna enades inför valet om en hållbar strategi med slutdatum utsatt – denna borde regeringen Reinfeldt kunna göra upp om. Före detta försvarsminister Anders Björck, moderat partikollega till Reinfeldt har krävt att regeringen sätter ett slutdatum och börjar diskutera trupptillbakadragandet.

Lyssna på honom: Ta hem soldaterna!

Afghanistan behöver Sveriges närvaro i form av biståndsorganisationer, Svenska Afghanistankommittén och civilt stöd under lång tid framöver. Ju längre tiden går och svenska soldater blir alltmer indragna i det amerikanska kriget mot terrorismen försvåras biståndsarbetet och civilbefolkningen blir lidande.

Dessutom ökar risken för terrorattacker mot Sverige. Så kriget som pågår kan knappast påstås vara i nationens intresse.

Läs mer på ledarsidan i dag – Ett krig som måste sluta. 

I dag skriver jag om privatiseringarna och upphandlingskulturen inom offentlig sektor som riskerar att leda till korruption. Exemplen är numera många.

Det är illavarslande för demokratin.

Läs mer här. 

Jag befinner mig sen några dagar tillbaka i min barndoms och ungdoms stad Lund. Här har solen värmt skönt och vindarna varit milda alltsedan i tisdags. Just i dag regnar det dock.

I går kväll hamnade jag på jazzkonsert med Victoria Tolstoy på hotell Lundia. Riktigt riktigt bra. 

Efter lunch bär det av mot huvudstaden igen och ikväll ska jag bli avfirad (för vilken gång i ordningen?) av mina närmsta kollegor på ledare- och kulturredaktionerna på Aftonbladet. Ska bli kul att träffa gänget.

På söndag ”debuterar” jag som kolumnist på ledarsidan.

På återseende!

Denna söndag blev ingen vilodag för mig. Började dagen med städarbete tillsammans med grannarna i bostadsrättsföreningen. Denna gång var vi fler än antalet sopborstar, konstaterade en av styrelsens ledamöter. Fint blev det!

Sen var det dags att fixa med båten som ska upp för vinterförvaring. Tyvärr ser Mälaren hemsk ut just nu – en grön sörja. Övergödningen och miljöförstöringen är ett faktum. Så sorgligt!

Och så i kväll har jag fixat med att försöka skapa en kontorsplats här hemma när jag nu ska vara min egen. Det stora problemet är att få plats med alla böcker. Hm.

Tog en paus och njöt av Olle Svennings bitska söndagskrönika om Tony Blair som kan ha ett och annat att lära Fredrik Reinfeldt.

Nästa söndag (17/10) debuterar jag som söndagskolumnist på ledarsidan!

I dag har jag medverkat i radioprogrammet Människor o Tro (P1). Den konservativa debattören Carl Rudbeck och jag diskuterade Eva Brunnes predikan och Sverigedemokraternas uttåg ur Storkyrkan.

Vi var rörande ense om att Brunne gjorde det som varje kristen predikant har att göra – hon värnade människovärdet och tog avstånd från främlingsfientligheten. Predikan är i den meningen politisk – det handlar om att tolka evangeliet in i vår tid och då rör det nutidsmänniskan och samhället.

Det innebär inte att predikan är partipolitisk. Men den är och har alltid varit politisk i vid mening.

Att predika är att ta ställning och det behövs många präster och biskopar som gör likt Eva Brunne: predikar kärleksbudskapet så att mörkret skingras.

Jag säger som det står på Stig Sjödins gravsten: Det är genom att beskriva kärleken som vi gör rädslan maktlös.

Jag har haft några sköna dagar på vackra Sigtunastifelsen och påbörjat mitt bokprojekt. Skönt för själen! 

Nu är jag åter i Stockholm. I kväll ska jag och min prästkollega Ewa hålla en Tankemässa i Sofia kyrka – en mässa för livsmod och människovärde. Vi får väl se om några Sverigedemokrater tågar ut.

Underbara prästen och musikern Lars Åke Lundberg medverkar. Hans rubrik för predikan är:  Om du måste stanna och knyta skosnöret, gör det här.

Det blir jazz, blues och gospel med Lars Åke och Sofia gospelkör.

Varmt välkommen kl. 18.30 ikväll i Sofia kyrka på söders höjder.

Stockholms biskop Eva Brunne predikade i Storkyrkan vid Riksmötets öppnande i dag. Hon pratade om det hoppfulla i de många demonstrationerna mot främlingsfientlighet som hållits runtom i landet och hon markerade mot rasistiska idéer.

”Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor”, sade biskop Brunne i sin predikan.

Då reste sig Sverigedemokraternas riksdagsledamöter och tågade ut ur Storkyrkan.

Så visade de tydligt att de just är de rasister som de försökt påstå att de inte är.

Och som S-Kvinnors ordförande Nalin Pekgul sa efteråt till Aftonbladets reporter: De påstår att vi troende muslimer har svårt för att anpassa oss till det svenska samhället. Men det är de som inte kan det. Vi satt i kyrkan, många av oss muslimer. De gick ut ur kyrkan.

Biskop Brunne gjorde det alla bör göra: hon tydliggjorde människovärdet och nästankärleken och stod upp mot främlingsfientligheten.

Heja!

Just nu har tusentals människor återigen samlats på Sergels torg i Stockholm för att demonstrera mot främlingsfientlighet och Sverigedemokratins intåg i svensk politik.

På ett 20-tal platser runtom i landet hålls liknande manifestationer.

Mycket hoppfullt.

Jag har i helgen varit på seminarium på Sigtunastiftelsen anordnat av Svenska kyrkans forskningsenhet. Vi har diskuterat folkkyrkobegreppet ur olika perspektiv. Riktigt spännande diskussioner om begrepp som folk, öppenhet, svenskhet osv – angeläget i en tid då Sverigedemokraterna försöker lägga beslag på dessa typer av begrepp.

Nu har jag stannat kvar på vackra Sigtunastiftelsen för att påbörja ett bokprojekt. Har fått möjlighet att sitta och skriva här några dagar och gräva i det fantastiska arkivet där mycken material om gamla goda teologer och filosofer finns.

Det blåser storm utanför fönstret men höstens färger är underbara.

I kväll ska jag på ett musikevenemang i Biblioteket här – en grupp ska framföra Peter LeMarc-låtar tolkade av Anna Widing.

Själen börjar komma till ro.

Jag flanerade en stund på kyrkogården vid Katarina kyrka innan jag skulle ha vigsel i eftermiddags. Det är något visst med vackra kyrkogårdar i höstsolens sken. Nästan alla som gick omkring på kyrkogården stannade till vid Anna Lindhs grav. Det är ännu smärtsamt att förlika sig med hennes meningslösa död.

Jag noterade texten på författaren Stig Sjödins grav:

”Det är genom att beskriva kärleken som vi gör rädslan maktlös.”

Det påminner mig om journalisten Bang som beskrev sitt journalistiska kall som att hon ville öka kärlekens makt på jorden.

Vi behöver Sjödins och Bangs credon i denna mörka tid av främlingsfientlighet och ökade orättvisor.