Ikväll har jag sett premiären av den danska dokumentärfilmen Armadillo på Bio Rio. Oerhört bra skildring av kriget i Afghanistan. Men så deprimerande. 

Den visar verkligen krigets vansinne. Och den behövs i dagens debatt om hur länge Sverige ska delta i detta krig.

De rödgröna har ju äntligen kommit överens i denna fråga. Svensk trupp ska börja lämna 2011 – mer om det på ledarsidan i morgon.

SVT:s första partiledarutfrågning var en trist historia. Mona Sahlin klarade väl sig hyfsat – inte minst var hon stark i försvaret av klimatomställningen och försvaret av koldioxidskatten liksom i diskussionen om fastighetsskatten. Bäst var hon i slutet när hon fick uttrycka en egen tanke mer än att bara svara på programledarnas detaljfrågor – hennes engagemang när hon deklarerade att politik är på riktigt kunde nog ingen ta miste på.

Men jag är skeptisk till detta sätt att fråga ut partiledarna. Politiken reduceras till ett slags läxförhör där partiföreträdaren aldrig ges chans till några längre resonemang, ideologiska analyser eller personliga betraktelser. Nej istället handlar det om att kunna rabbla siffror och sina innantill-läxor.

Det blir en snuttifiering av politiken. Här har politikerna också sig själva att skylla då de gör det ena utspelet efter det andra istället för att ge väljarna en sammanhängande berättelse om sin politiska vilja.

Sahlin satte sig dessutom i TV-ufrågningen utan att ha presenterat ett rödgrönt valmanifest. Dumt.

Förhoppningsvis får väljarna ta del av detta valmanifest i morgon.

Moderaterna är de stora vinnarna på den borgerliga regeringssamverkan. 

Vid presskonferensen i dag är det statsminister Reinfeldt som drar huvuddragen i valmanifestet. Sen får de andra presentera satsningar på sina älsklingsområden. Maud Olofsson (C) talar om företagandet och lite miljö. Jan Björklund (FP) om skolan. Båda kunde presentera några offensiva nya satsningar.

Stackars Göran Hägglund (KD) ägnade all sin talartid åt att berätta om det han gjort under mandatperioden men hade uppenbart inte några nya satsningar att komma med. Mer än att det tydligen nu ändå ska bli en avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer – ett gammalt KD-krav som aldrig genomfördes under denna mandatperiod.

Inte mycket att komma med på det sociala området.

Just nu står de borgerliga partiledarna på Färgfabriken i Liljeholmen och presenterar sitt valmanifest som de kallar ”Jobbmanifest”.

Statsminister Reinfeldt började presskonferensen med att konstatera att alliansregeringen gjort allt som de lovade i förra valet.

”Nästan allting är avprickat”, sa han.

Ändå befinner sig Sverige i massarbetslöshet och utanförskapet har ökat.

Mer om detta i morgon på ledarsidan såklart.

I dag skriver vi om det systemskifte som den borgerliga alliansen är full färd med att genomföra på välfärdens område. Det där talet om att värna välfärdens kärna handlar i själva verket om att regeringen vill göra välfärdsstaten minimal…

Läs huvudledaren – Mona, avslöja melonmannen.

Och Kennet Andreassons krönika om Systemskiftet i skolans värld.

Förr pratade man mycket om gräsrötter. Nu hämtar det politiska språket sina metaforer från fruktvärlden istället.

Det talas mycket om klyftor och kärnor…

Frågan är om politiken blir fruktsam. Och för vem?

Det blir alltmer tydligt att årets val handlar om ett vägval angående vilket välfärdssamhälle vi vill ha. Den borgerliga alliansen förordar stora skattesänkningar framför en generell välfärd som innefattar både trygghetssystem och välfärdsverksamheter som barnomsorg, skola, sjukvård, äldreomsorg osv.

Det stundtals röriga ekonomisk-politiska debatten i går kväll i SVT tydliggjorde just detta. Anders Borgs retorik om att (M) värnar välfärdens kärna avslöjades effektivt av Östros-Andersson-Valtersson på den rödgröna kanten. Kärnan i Moderaternas Sverige är mycket liten.

Läs mer i vår huvudledare – Anders Borgs fruktsallad.

Läs också min krönika om Vänsterledaren som i den borgerliga propagandan utmålas som Hin Onde själv – Vem är rädd för Ohly?

Det är just nu många politiska utspel som handlar om pensionärerna. Det kan vid en första anblick likna ett slags övertrumfande i skattesänkningar men i själva verket handlar slaget om pensionärsskatten om rättvisa och moral.

Högerregeringens hela politik har gått ut på att gynna den som har arbete på bekostnad av den som inte har arbete. Pension har betraktats som bidrag och gapet mellan löntagare och bidragstagare ska enligt regeringen vara stort.

Det är i grunden en felsyn. Pension är uppskjuten lön och den stora skillnad som det är mellan oss som har jobb och har fått alla jobbskatteavdrag och pensionärerna i dag är väldigt orättvist.

Läs vår huvudledare i dagens tidning – Det handlar om rättvisa.

I dag presenteras nya mätningar. Ekot refererade Skop i morse som visade på en liten övervikt för Alliansregeringen och nästan dött lopp mellan (M) och (S).

Synnovate presenterar siffror för Stockholm i DN i dag där trenden är att (M) tappar och (MP) ökar men de borgerliga behåller sin ledning över de rödgröna. Socialdemokraterna uppvisar katastrofsiffror.

Aftonbladet använder United Minds som i dag visar på  övertag för de rödgröna men att främlingsfientliga SD blir vågmästare.

Som sagt, det är olika bud varje dag. Det bästa är om de politiska företrädarna ägnade sig åt att berätta sin politiska berättelse och förklara sin politiska vilja för väljarna istället för att fixera sig vid alla dessa mätningar.

Det är hög tid att presentera valmanifesten! Läs Eva Franchells krönika i dag på ledarsidan – Släpp in väljarna i valrörelsen – nu.

Jag hörde Lars Ohly (V) i morse. Han var riktigt bra. Klart och tydligt stod han för ett vänsteralternativ och förklarade pedagogiskt att (V) förstås inte kan få igenom alla sina krav i samarbetet med (S) och (MP) men att de rödgröna tydligt går åt samma håll.

– Sen vill vi ibland ta större kliv, konstaterade Ohly.

Till skillnad från Alliansregeringens fyra partier som i grunden spretar ganska ordentligt i ideologiskt viktiga frågor har de rödgröna en betydligt större samsyn. Sen kan det skilja på kronor och ören men i grunden delar de en gemensam syn på vilken riktning samhället ska ta.

Och så var det kul att Ohly valde Jesus framför Che Guevara, fniss.

I dag skriver jag om opinionsmätarsjukan som riskerar att göra valet till någon sorts skönhetstävling. ”Vem fan är Sifo”, lyder rubriken och syftar på en t-shirt som SSU tryckte upp i valrörelsen 1991.

Sifo-chefen Toivo Sjörén har mejlat och sagt att han har tröjan kvar som han fick av SSU en gång. 

Kul!