I dag debatterade riksdagen det ekonomiska läget på oppositionens begäran.
Regeringen använder skickligt vreden mot de höga bonusarna i näringslivet samtidigt som finansminister Borg hamrar in sitt mantra om att det är viktigt att sitta still i båten.

Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros myntade uttrycket ”Borgbonus” och pekade på dubbelmoralen – att staten infört höga bonusar i sin egen verksamhet och dessutom ger höginkomsttagarna skattesänkningar.

”Dessa bonusar i form av skattesänkningar som Borg har riktat till dem som har det allra bäst ställt förstör ju uppslutningen bakom det som nu behövs, en väg framåt ut ur krisen. Det är bonusar i statliga bolag som Borg har infört. Det är bonusar i form av avskaffad förmögenhetsskatt som Borg har infört”, sa Östros. (Kan avlyssnas i radions Ekotsändning)

”Det är Borgbonusar till dem som har fastigheter värda tio miljoner kronor på 100 000 kronor i skattelättnad per år. Och nu, riktade Borg-bonusar i form av skattesänkningar till dem med högst inkomster på lånade pengar”, fortsatte han i riksdagsdebatten.

Mer om detta på ledarsidan i morgon.

Envisa rykten gör gällande att finansminister Anders Borg brukar gå omkring och nynna på psalmen ”Härlig är jorden”.

Om det är uttryck för dödslängtan vet jag inte (det är den vanligaste psalmen vid begravningar). Det går visserligen ganska dåligt för regeringsalliansen men jag vill hellre tolka psalmnynnandet som att Borg tror på ljusare tider.

Fast varför talar han då så märkligt om räntan?

I dag har jag umgåtts med döden hela dagen.
I förmiddags hölls begravningen av vännen och kollegan Anders Paulrud. Familjen, närmsta vännerna och medarbetarna samlades i det lilla fina skogskapellet på Skogskyrkogården. Stämningen blev förtätad. Vi såg varandra och allas vår oerhörda sorg. Vi grät mycket.

Den kolsvarta kistan. Det underbara porträttet på Anders. Bachs cellosvit framförd av cellisten Mimi Sunnerstam som spelade gudomligt vackert. Fantastisk sång av Margareta Bengtson till ackompanjemang av gitarristen Mats Bergström. Fina tal av Håkan Jaensson och Gunnar Wesslén. Gunnar Ekelöfs Orimmad sonett framfördes av Eva-Lii Mark.
Officiant var Aftonbladet-kollegan Olof Brundin.
När han läste Anders egna avskedsord i sin sista roman blev sorgen nästan outhärdlig.

Förlustens svåraste budskap är: Aldrig mer!
Det går inte att ta in att en så fantastiskt levande person som Anders inte finns längre.
Som tur är finns hans texter kvar.
De kan aldrig döden ta ifrån oss.

Nu på seneftermiddagen hade vi en minnesstund på tidningen för personal och för alla vänner och kollegor i media- och kulturvärlden. Det kom 200 personer.
Anders vars en alldeles ovanligt älskad person, som Håkan Jaensson konstaterade.
Kollegan Olle Svenning höll ett mycket fint tal liksom Anders förläggare på Bonniers, Hans Isaksson.

Jag brukade ofta diskutera litteratur och poesi med Anders. En gång var vi på restaurang och firade en kollegas födelsedag. Jag höll tal och citerade då ur en gammal diktbok av Claes Andersson. Anders som satt bredvid mig bläddrade i den och blev glad när han såg att det stod på insidan av försättsbladet: Helle Klein 1981.

– Så du läste Claes redan då, när du var 15 år. Det var bra. Jävligt bra, sa han och smackade förnöjsamt som han alltid gjorde när han åt god mat. Och så den där underbara pliriga blicken.

Här är en av mina älsklingsdikter av just Claes Andersson. Jag vet att Anders hade gillat den:

”Förtvivlan är ett alltför stort ord, men jag vet inte…
Ty sorgen är obotlig, den går aldrig över
därav dess styrka, dess bördighet för det som ännu inte
förstörts inne i oss.
Den som inte har sorgen har intet.
Den som inte har sorgen kan ta sig till med vad som helst,
med vem som helst!
Den som inte har sorgen har aldrig förlorat någonting,
aldrig ägt någonting.
Smärtan och försoningen finns inte hos den som aldrig har haft sorgen.
Och dikten växer bara ur sorgen,
ur den sorg som beretts ett rum i glädjens hjuls nav
och där klarnat till blick och förståelse.”

Tack för allt, Anders.