I dag har jag umgåtts med döden hela dagen.
I förmiddags hölls begravningen av vännen och kollegan Anders Paulrud. Familjen, närmsta vännerna och medarbetarna samlades i det lilla fina skogskapellet på Skogskyrkogården. Stämningen blev förtätad. Vi såg varandra och allas vår oerhörda sorg. Vi grät mycket.

Den kolsvarta kistan. Det underbara porträttet på Anders. Bachs cellosvit framförd av cellisten Mimi Sunnerstam som spelade gudomligt vackert. Fantastisk sång av Margareta Bengtson till ackompanjemang av gitarristen Mats Bergström. Fina tal av Håkan Jaensson och Gunnar Wesslén. Gunnar Ekelöfs Orimmad sonett framfördes av Eva-Lii Mark.
Officiant var Aftonbladet-kollegan Olof Brundin.
När han läste Anders egna avskedsord i sin sista roman blev sorgen nästan outhärdlig.

Förlustens svåraste budskap är: Aldrig mer!
Det går inte att ta in att en så fantastiskt levande person som Anders inte finns längre.
Som tur är finns hans texter kvar.
De kan aldrig döden ta ifrån oss.

Nu på seneftermiddagen hade vi en minnesstund på tidningen för personal och för alla vänner och kollegor i media- och kulturvärlden. Det kom 200 personer.
Anders vars en alldeles ovanligt älskad person, som Håkan Jaensson konstaterade.
Kollegan Olle Svenning höll ett mycket fint tal liksom Anders förläggare på Bonniers, Hans Isaksson.

Jag brukade ofta diskutera litteratur och poesi med Anders. En gång var vi på restaurang och firade en kollegas födelsedag. Jag höll tal och citerade då ur en gammal diktbok av Claes Andersson. Anders som satt bredvid mig bläddrade i den och blev glad när han såg att det stod på insidan av försättsbladet: Helle Klein 1981.

– Så du läste Claes redan då, när du var 15 år. Det var bra. Jävligt bra, sa han och smackade förnöjsamt som han alltid gjorde när han åt god mat. Och så den där underbara pliriga blicken.

Här är en av mina älsklingsdikter av just Claes Andersson. Jag vet att Anders hade gillat den:

”Förtvivlan är ett alltför stort ord, men jag vet inte…
Ty sorgen är obotlig, den går aldrig över
därav dess styrka, dess bördighet för det som ännu inte
förstörts inne i oss.
Den som inte har sorgen har intet.
Den som inte har sorgen kan ta sig till med vad som helst,
med vem som helst!
Den som inte har sorgen har aldrig förlorat någonting,
aldrig ägt någonting.
Smärtan och försoningen finns inte hos den som aldrig har haft sorgen.
Och dikten växer bara ur sorgen,
ur den sorg som beretts ett rum i glädjens hjuls nav
och där klarnat till blick och förståelse.”

Tack för allt, Anders.