”Skämtar du? Det har ingen sagt till mig.”

Kulturminister Cecilia Stegö Chilò när hon fick veta att hon får ansvara för idrottsfrågor i regeringen.

Valet av kulturminister är oroväckande. Moderaterna lägger beslag även på denna post. Med Timbro-chefen Cecilia Stegö Chilò kommer kultur- och mediepolitiken bli klart nyliberal. Hon har gjort sig känd som en stark kritiker av public service (SVT och Sveriges Radio) och presstödets dagar lär vara räknade.
Bäva månde också folkbildnings- och folkrörelseorganisationerna.
Förstörelsens fästen är kraftigt bemannade – nu gäller det för kulturarbetarna att bli fly förbannade – för att travestera en gammal Tage Danielsson-replik (ur Animalen).

Jag läser att Avenue Q ska sättas upp på Maximteatern i Stockholm och börja spelas i februari nästa år. Jättekul!
Jag såg musikalen i våras i New York och det är en av de bästa moderna musikaler jag sett – jättebra texter, häftig musik och galna skämt.
Frågan är bara hur en så ”newyorkisk” humor kan översättas till svenska? Det blir ett tufft jobb.
Men superkul att Staffan Götestam och Proscenia tar hem denna fräcka musikal till Sverige. Jag ser fram emot februari…

Anna Lindhs minnesfond höll en fin minneskväll på Klarascenen på Stockholms stadsteater. Skådespelare som Helena Bergström och Elisabet Carlsson medverkade.
Den alltid lika fantastiska Rikard Wolff sjöng liksom det häftiga bandet Navid Modiri & Gudarna.
Bäst var nog ändå Margot Wallström. Hon höll ett lysande tal om vikten av att lyssna på den andre, att se sig själv i andra – ett slags dialogens lovsång.
Det var härligt att se och höra Wallström igen. Hon borde komma tillbaka till svensk politik.
Många kända s-profiler och kulturpersonligheter sågs i vimlet: Mona Sahlin, Ulrika Messing, Jan Nygren, Wanja Lundby-Wedin, Ingvar Carlsson, Håkan A Bengtsson, Hans Dahlgren, Lisbet Palme, Maria Schottenius med flera.
Göran Persson och Marita Ulvskog syntes inte till. De har väl fullt upp med valrörelse.

I SVT:s partiledarutfrågning sade Fredrik Reinfeldt att moderaterna kunde tänka sig att ta avgifter på boklån vid landets bibliotek. (Se min bloggnotis)
Hans egen partikollega, kulturpolitikern Lena Adelsohn Liljeroth tog dock avstånd från detta redan dagen efter.
I kvällens duell sade Reinfeldt att han var emot avgifter på boklån.
Är det nu det som gäller?
Reinfeldt verkar inte särskilt insatt i sitt partis kulturpolitik.
Eller är han bara ointresserad?

I kväll var jag på premiären av Cullbergbalettens två spännande uppsättningar – Blanco och End. Mycket bra! I båda föreställningarna förekom en mur – kan tolkas både existentiellt och politiskt.
I End var muren uppenbarligen den som skär rakt in i de palestinska områdena på Västbanken. Intressant att Mellanösternpolitiken kommit in på dansens arena.
Som vanligt var det fullsatt och en blandad publik men betydligt yngre än den som brukar finnas på Dramaten.
Kanske har den yngre generationen tröttnat på alla ord och föredrar kroppens språk?

Jag träffade moderaternas kulturpolitiker Lena Adelsohn Liljeroth. Vi enades om att det var skönt att bryta av det politiska käbblet med lite kultur.
”I kväll är det fred”, sade hon.

Jag har ägnat kvällen åt en förhandsvisning av Rainer Hartlebs film, Alla mår bra.
Det är en fortsättning på de dokumentärfilmer han gjort om barnen i Jordbro. Från 1972 tills nu har han följt en skolklass i stockholmsförorten Jordbro.
Den femte filmen i Jordbrosviten – En pizza i Jorbro – belönades bland annat med en Guldbagge 1994.
Då trodde många och nog Rainer Hartleb själv att det var sista delen i sviten.
Men nu, tolv år senare, kommer han alltså med en sjätte film. Nu har ”barnen” fyllt fyrtio år. Det är ”miljonprogramsgenerationen” med sina drömmar om livet som skildras på ett fantastiskt sätt. Han går nära men med en oerhörd respekt.
Varje människa har en historia att berätta. Här finns kampen, sorgen, livsglädjen, hoppet, de tappade sugarna och lyckan.
”Alla mår bra” är en gripande och vacker berättelse om folkhems-Sverige utan några som helst politiska pekpinnar. Det är befriande starkt i en tid av valrörelse-slogans.
Gå och se den. På fredag har den premiär!

På väg hem från styrelsekonferensen stannade jag till vid ABF-huset på Sveavägen i går kväll. Där inne pågick en kulturdebatt. Alla partier utom kristdemokraterna var representerade.
Moderaternas Lena Adelsohn Liljeroth är en engagerad kulturpolitiker som det alltid är roligt att lyssna till. Hon kan dock inte känna sig särskilt stolt över alliansens valmanifest där kulturen inte nämns.

”Det är klart att jag hade varit glad om det hade stått mer, inte minst av kosmetiska skäl… Kulturen är kanske inte den valfråga som väljarna tycker är allra viktigast”, säger hon till Svenska Dagbladet.
Jag tror hon har fel. Att döma av den fullsatta salen i går kväll på ABF är kulturintresset stort.
Kultur kan heller aldrig vara kosmetika…

I en tidigare bloggnotis berättade jag om mina upplevelser av Stockholms kulturfestival.
Nära en halv miljon besökare tog del av det fantastiska kulturutbudet under förra veckan.
Det här är en festival som de borgerliga varit motståndare till. Alldeles nyligen deklarerade moderatpolitikern Cecilia Brink att om moderaterna fick styra skulle de lägga ned festivalen – skattefinansierad kultur är ju en dödssynd för nyliberaler.
Hon blev dock tillrättavisad av kollegan Mikael Söderlund som nu lovat att inte lägga ned festivalen. Inte heller folkpartiet som tidigare röstat mot festivalen tycks längre vara motståndare.
Det är bra. Frågan är om vi kan lita på dem.
För kulturens skull är ett fortsatt röd-grönt styre i Stockholm det bästa.

Efter vattenfestivalen kom Kulturfestivalen i Stockholm. En fantastisk möjlighet för alla som vill njuta av suveräna artister inom musik, teater, cirkus, dans med mera. Och nästan allt är gratis.
Jag och mina vänner började lördagkvällen med att se ett norskt gästspel på Dramaten (det var inte gratis) – Ibsens Gengångare i tangoversion. Helhäftigt!
Sen gick vi ut i den sköna stockholmsnatten och bara överöstes med den ena kulturupplevelsen efter den andra. På Gustav Adolfs torg hade Operan flyttat utomhus. Inför en jättepublik sjöngs opera-arior så det stod härliga till. I Kungsträdgården spelades ”Raw Fusion”. På Sergels torg dunkade hip-hopmusiken och på Hötorget rappade ett senegalesiskt band.
Hela Stockholm gungade med.