I morse var jag med om en fantastisk högmässa i Nacka kyrka. Många ville uppenbarligen fira 1:a advent. Kyrkan var sprängfylld. Sittplatserna räckte inte. Folk fick stå längs väggarna och i vapenhuset, ja till och med uppe på orgelläktaren.
Över fyrahundra personer var där, enligt vakmästaren Suren.
Fantastiskt!

Nacka kammarkör sjöng underbart under ledning av kyrkomusikern Per Rönnblom,  Jonas Palsten spelade så känsligt på trumpeten,  kyrkoherde Carl Dahlbäck ledde liturgin så vackert, kyrkvärdarna Maria Fernstedt och Margareta Wiklund läste suveränt och diakonen Marie Obrovac hade gjort en jättefin förbön.
Jag hade fått äran att predika.

Jag älskar att predika i Nacka kyrka. Ordet verkligen bärs och tas emot av den lyssnande församlingen. Det blir en sån stämning. Jag kommer att sakna detta sammanhang.

Efteråt var det traditionsenligt kyrkfika men i Nacka församling är det extra gott vid dessa storhögtider för då har kyrkoherdens mor kommit ned från Umeå och bakat alla bullar, kakor och ”pitepojkar” med socker på. Mums!

Glad men något utpumpad kom jag hem och har nu skrivit min måndagskrönika för morgondagens tidning. Den blir i hoppets tecken efter denna helg med klimatmöte i Uppsala och 1:a adventsfirande.

Nu ska jag vila lite inför en ny intensiv vecka.
Glad advent vill jag önska alla mina kära bloggläsare!

Gudrun Schyman ägnar sitt program i TV8 i kväll (sänds klockan 21.00) åt Svenska kyrkan och kvinnoprästmotståndet.
Förutom en ganska märklig opinionsundersökning som tv-redaktionen gjort är samtalet riktigt intressant. Biskop Martin Lind får lite orättvist representera maktkyrkan som haft problem med kvinnodiskrimineringen men han klarar det bra.

Grundfrågan handlar om huruvida kyrkan bör be om ursäkt för den diskriminering av kvinnor som pågått och faktiskt delvis ännu pågår. Schyman skrev en debattartikel i Dagen om detta nyligen.
Jag själv skrev på samma tema nyligen i min måndagskrönika i Aftonbladet.
Det är viktigt att den diskriminering som skett benämns och vad jag förstår så innehåller det ritual för de jubileumsmässor som ska firas runtom i stiften just en sådan syndabekännelse som jag efterlyser. Utmärkt!

Alla håller förstås inte med – Svenska kyrkans fria synod som samlingen kvinnopästmotståndare kallar sig vill ju låta påskina att det i själva verket är synd om dem som nu inte kan utöva prästämbetet för att de inte kan tänka sig tjänstgöra tillsammans med kvinnor.

Det mest bedrövliga är dock att kyrkan inte alls i sin tjänstestruktur är särskilt jämställd. Kyrkans tidning skrev om detta nyligen.

Jag var i tisdags kväll och talade i Maria Magdalena församling. I salen hängde alla kyrkoherdar på tavlor: män, män, män.
Det 40-talet personer som kom för att lyssna till mitt föredrag var: kvinnor, kvinnor, kvinnor. Några enstaka män.

Så där ja, nu har jag hållit min första högmässa helt på egen hand, både predikat och celebrerat nattvarden. Med fint stöd av kyrkvärden Sten, kyrkvaktmästaren Ragnar och kyrkomusikern Helene och hennes lilla kör.
Det blev en härlig förmiddag i en fullsatt Älta kyrka!

Solen sken så fint på vägen hem.
Och nu har jag skrivit min måndagskrönika för morgondagens tidning. Den handlar om synen på arbetet i vår tid av ryckighet och kortsiktighet… Kanske har Martin Luthers kallelselära något att tillföra dagens arbetsmarknadsdebatt?

Nu är det tid för lite sabbat.
På återseende.