Efter över sju timmars möte med LO:s styrelse håller nu Wanja Lundby-Wedin, Ylva Thörn (Kommunal) och Stefan Löfven (IFMetall) presskonferens.

Samtliga 15 LO-förbund sluter upp bakom sin ordförande och har uttalat sitt fulla förtroende för Wanja Lundby-Wedin.

Precis som jag och Aftonbladets ledarsida tidigt krävde har nu Wanja Lundby-Wedin sett över alla sina styrelseuppdrag och kommit fram till att kraftigt begränsa dem för att ha fullt fokus på sitt fackliga arbete.

Hennes huvuduppgift blir nu att se till att fackföreningsrörelsen verkligen blir en stridskraft för löntagarna och kan bilda motkraft till spekulationsekonomi och kvartalskapitalism.

Heder åt LO-förbunden som vågar stå emot mediedrev, opinionsmätningar och räddhågsna s-strateger!

I natt tog AMF-skandalen en delvis ny vändning. Revisionsrapporten visade att styrelsen inte fått tillräcklig information och att det utbetalats alltför höga pensionsbelopp till förre VD:n Christer Elmehagen.
Hur det har gått till ska fortsatt utredas. Styrelsen kräver nu pengarna tillbaka av VD:n.

LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin har hela tiden hävdat att hon känt sig vilseledd. Revisionsrapporten ger henne rätt på denna punkt.

Nu krävs att LO gör upp med det som är det verkliga problemet – systemet med att LO-ordföranden ska sitta i alla dessa styrelser, bristen på genomtänkt ägarpolicy och idé med vad man vill med sitt ägande av pensionskapital.

Om detta skriver vi på ledarplats i dag.

Läs också Åsa Petersens krönika om Sverigedemokraternas dubbelspel.

Turerna kring AMF Pension fortsätter. Revisorernas rapport visar att alltför stora belopp har utbetalats till VD:n Christer Elmehagen och att styrelsen inte varit tillräckligt informerad.
I lördags kunde Aftonbladet avslöja att styrelsen inte hade beslutat om det guldkantade pensionsavtalet utan att det gjordes upp mellan styrelsens ordförande och VD:n och ersättningskommittén.

Så långt har alltså LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin haft rätt när hon upprört hävdat att hon inte känt igen beslutet eller varit delaktig i det.

Nu kräver LO och AMF:s styrelse pengarna åter av Elmehagen.

Fortsättning lär följa i detta drama.

Aftonbladet kan i dag avslöja att det omdiskuterade pensionsavtalet för AMF Pensions förre VD, Elmehagen, aldrig beslutades av styrelsen. Det gjordes upp i ersättningskommittén och mellan styrelseordförande Göran Tunhammar och VD:n.

Det framkommer vid en genomläsning av protokollen.

”Styrelseprotokollet ger LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedins version av vad som hände visst stöd. Det förefaller som om varken hon eller någon annan utanför ersättningskommittén faktiskt fick veta vad uppgörelsen med Elmehagen innebar”, skriver Lena Mellin i dagens tidning.

Självklart fråntar det inte styrelsens ansvar. Wanja Lundby-Wedin liksom de andra styrelseledamöterna kunde ha ställt mer kritiska frågor. Något hon sagt att hon ångrar att hon inte gjorde.
Men från att ha framställts som en person som varit med och drivit fram ett sanslöst pensionsavtal tycks det mer och mer framstå som att hon faktiskt inte fått alla fakta på bordet. Det förklarar hennes ilska och upprördhet när det guldkantade pensionsavtalet avslöjades.
Wanja Lundby-Wedin känner sig uppenbart grundlurad.

Större skuld faller på LO:s förre avtalssekreterare Erland Olausson som faktiskt satt med i den ersättningskommitté som beslutade om pensionen.

Viktigare än enskilda personers eventuella brister är att diskutera det systemfel som de senaste veckorna tydligt uppvisat.
Det är hög tid för LO att diskutera vad man vill med sitt ägarinflytande, och det är ingen bra ordning att LO-ordföranden blir styrelseproffs.

OM detta skriver Arenagruppens Håkan A Bengtsson klokt i Dagens Arena.

De senaste dagarnas avslöjanden om bonusar och absurt höga pensionsavtal inom AMF och AP-fonderna visar hur girighetskulturen i kvartalskapitalismen har genomsyrat större delen av samhället – allt från Svenskt Näringsliv till LO.

Alla drogs med. Ingen sade stopp och belägg – inte heller ekonomijournalisterna var särskilt upprörda när dessa lönesystem hämtade från amerikanskt näringsliv kom till Sverige. Tvärtom ansågs det modernt och proffsigt med rörlig lön och gigantiska bonusar.

Om LO:s representanter hade bråkat om direktörernas löner hade rubrikerna i medierna säkert blivit att LO är gammeldags och inte förstår att pensionsspararna drabbas om inte de bästa direktörerna får leda pensionsbolagen osv.
Svenskt Näringsliv skulle högljutt ha suckat om hur facket försvårar en professionell ledning av AMF exempelvis.

Ändå skulle man önska att LO-folket förblivit just gammalmodiga och vågat hävda sina värderingar i styrelsearbetet.

Återigen sätts frågan om aktivt ägande i fokus. LO:s eller TCO:s representanter i pensionsbolagen har säkert inte varit pådrivande vad gäller bonussystemen. Likväl har de varit med och beslutat och därmed spätt på girighetskulturen.
Det skadar förtroendet för facket.