Påskdagen började i flödande solljus i morse. Mälaren låg vackert glittrande när jag begav mig till Nacka kyrka.
Högmässan blev fin med alla medverkande och fullt av folk i kyrkbänkarna.

Mina kära kyrksystrar Cia och Anne var där liksom tidningskollegan Mats med dotter, vilket gladde mig mycket.
Kyrkoherde Carls mor och fru hade bakat kakor och bullar till kyrkkaffet efteråt – jättegott!

Ser att den där Ulla Johansson, en för mig okänd debattör men som nu och då gör sina utfall mot mig och andra troende, har ännu en av sina spyor i dagens tidning.
För ett år sedan skrev hon stort i Expressen där hon i princip anklagade mig för att ha kristnat hela arbetarrörelsen – som exempel gav hon Göran Perssons och Wanja Lundby-Wedins vittnesbörd om sin kristna tro.

Ja, ja det är surrigt värre.
Men också surriga ateister får väl ha sin tro… i det här fallet är den lika blind som den religiösa fundamentalismen.

Lägenheten är städad, påskdagens buffé förberedd och predikan färdigskriven.
I morgon klockan 11.00 håller jag högmässa i Nacka kyrka tillsammans med kyrkoherde Carl, diakon Marie, Nacka kammarkör under ledning av kyrkomusiker Per med flera.

Glad påsk!

Nygräddade påskbröd. Nejlikedoften sprider sig i hela lägenheten. Härligt!

”Den 22 mars 1968 år efter Kristus bör användas som inspiration för en ny upprorisk rörelse”, skriver Olle Svenning i dagens huvudledare.

”En annan värld är möjlig”, ropar den alternativa globaliseringsrörelsen. Men rösten hörs inte särskilt tydligt och kraften skakar inte dagens maktelit. Inte ens protesterna mot massdödens Irakkrig förmår mobilisera. I den största diktaturen pyntas till OS-fest och nya förmånliga uppgörelser med västvärldens industrimagnater och politiker. Motståndets röster är ännu mycket få. Ännu vet ingen vem som ska rulla undan stenen från graven åt oss.
Vredens stora dag har inte kommit, himlen inte vikt undan. Ändå, hoppet om uppståndelsen bör bevaras, slutar ledaren.

Det är visserligen molnigt men solen sipprar trots allt fram mellan de mörka molnen denna påskaftons förmiddag.

Lars Ahlin låter Tåbb i boken Tåbb med manifestet skriva ett brev till sin älskade Kajsa om hur det är att leva ”mellan tiderna”. Det är en fin beskrivning av att leva i ett skede av samhällsomvandling – då ett samhälle övergår till att bli ett annat.

Påskaftons berättelse gestaltar just detta att leva ”mellan tiderna”, mellan den totala uppgivenheten inför det som gått förlorat och det trotsiga hoppet om vad som ska komma, mellan död och liv, mellan destruktion och skapelse.

Mälaren rör sig ute på fjärden.
Den vägrar ge upp.
Vågorna låter mig ana att något är på väg…
Livet möter oss ständigt på nytt.
Gör något av detta nu.

Jag älskar påskens rytm mellan långfredagens brottning med det meningslösa lidandet och påskdagens bejakande av livets och kärlekens makt som trots allt segrar.

Läser filosofen Slavoj Zizeks intressanta essä om Jobs och Jesu lidandehistorier i boken Postmodern teologi (Ola Sigurdsson och Jayne Svenungsson).
Jobs etiska värdighet ligger att han konsekvent avvisar påståendet att hans lidande skulle kunna ha någon som helst mening, dvs bero på att han gjort något fel eller vara en prövning av hans tro.

”Jobs lidande förkunnat korsets väg. Kristi lidande är också meningslöst”, skriver Zizek.
När Jesus på korset skriker ut sitt: Fader varför har du övergivit mig? är det inte ett klagomål riktat till den allsmäktige och nyckefulle Gud/Fadern utan ett klagomål som pekar mot en maktlös Gud, menar Zizek.

I den judiska mystikens skapelsebegrepp talas det om Guds självsammandragning – Gud måste först dra sig in i sig själv, begränsa sin allsmäktighet för att kunna skapa det Intet utifrån vilket han sedan skapade universum.
Genom att skapa universum släppte han det fritt, lät det gå sina egna vägar och gav avkall på makten att gripa in i det.

”Ställd inför fastorna i exempelvis Auschwitz är Gud en tragisk, impotent betraktare – det enda sättet för honom att gripa in i historien var just genom att falla ned i den, att dyka upp i form av sin egen son”, skriver Zizek.

Så resonerar en postmodern filosof om det klassiska teodicéproblemet – dvs frågan om Guds allmakt när världen är så ond….

På söndag predikar jag om Påskdagens uppståndelstro i Nacka kyrka klockan 11.00.
Varmt välkommen!