I dag har jag umgåtts med döden hela dagen.
I förmiddags hölls begravningen av vännen och kollegan Anders Paulrud. Familjen, närmsta vännerna och medarbetarna samlades i det lilla fina skogskapellet på Skogskyrkogården. Stämningen blev förtätad. Vi såg varandra och allas vår oerhörda sorg. Vi grät mycket.

Den kolsvarta kistan. Det underbara porträttet på Anders. Bachs cellosvit framförd av cellisten Mimi Sunnerstam som spelade gudomligt vackert. Fantastisk sång av Margareta Bengtson till ackompanjemang av gitarristen Mats Bergström. Fina tal av Håkan Jaensson och Gunnar Wesslén. Gunnar Ekelöfs Orimmad sonett framfördes av Eva-Lii Mark.
Officiant var Aftonbladet-kollegan Olof Brundin.
När han läste Anders egna avskedsord i sin sista roman blev sorgen nästan outhärdlig.

Förlustens svåraste budskap är: Aldrig mer!
Det går inte att ta in att en så fantastiskt levande person som Anders inte finns längre.
Som tur är finns hans texter kvar.
De kan aldrig döden ta ifrån oss.

Nu på seneftermiddagen hade vi en minnesstund på tidningen för personal och för alla vänner och kollegor i media- och kulturvärlden. Det kom 200 personer.
Anders vars en alldeles ovanligt älskad person, som Håkan Jaensson konstaterade.
Kollegan Olle Svenning höll ett mycket fint tal liksom Anders förläggare på Bonniers, Hans Isaksson.

Jag brukade ofta diskutera litteratur och poesi med Anders. En gång var vi på restaurang och firade en kollegas födelsedag. Jag höll tal och citerade då ur en gammal diktbok av Claes Andersson. Anders som satt bredvid mig bläddrade i den och blev glad när han såg att det stod på insidan av försättsbladet: Helle Klein 1981.

– Så du läste Claes redan då, när du var 15 år. Det var bra. Jävligt bra, sa han och smackade förnöjsamt som han alltid gjorde när han åt god mat. Och så den där underbara pliriga blicken.

Här är en av mina älsklingsdikter av just Claes Andersson. Jag vet att Anders hade gillat den:

”Förtvivlan är ett alltför stort ord, men jag vet inte…
Ty sorgen är obotlig, den går aldrig över
därav dess styrka, dess bördighet för det som ännu inte
förstörts inne i oss.
Den som inte har sorgen har intet.
Den som inte har sorgen kan ta sig till med vad som helst,
med vem som helst!
Den som inte har sorgen har aldrig förlorat någonting,
aldrig ägt någonting.
Smärtan och försoningen finns inte hos den som aldrig har haft sorgen.
Och dikten växer bara ur sorgen,
ur den sorg som beretts ett rum i glädjens hjuls nav
och där klarnat till blick och förståelse.”

Tack för allt, Anders.

Hittade av en slump Crister Enanders fina minnesruna över Anders Paulrud.

 ”Anders Paulrud hade, som vanligt, hittat rätt ord. Naglat fast det som alla sökte i några lakoniska satser. Sedan log han inåtvänt, småputtrigt och såg ut som en glad citron. Ty sådant var hans skratt; när Anders Paulrud skrattade var han världens gladaste citron”, skriver Enander om ett nattligt krogsamtal.

Just så – världens gladaste citron.

På torsdag är det begravning och på eftermiddagen minnesstund på Aftonbladet.

”Här nere är det gråare, det är tråkigare, tristare och tommare. Men änglarna däruppe fnissar säkert så de hickar och dricker varje morgon av Anders Paulruds starka goda espressokaffe”, avslutar Enander.

Under min vistelse på Graninge fick jag beskedet att min vän och mångårige kollega på tidningen, kulturjournalisten och författaren Anders Paulrud hade gått bort.
För oss som följt hans sjukdom på nära håll kom döden inte som någon överraskning. Ändå går det aldrig att vara beredd.
Saknaden och tomheten efter denna fantastiska människa och skribent är stor.

Han brukade ofta komma  in på mitt rum på Aftonbladet.
– Med dig kan man tala allvar, sa han och tittade på mig med sin pillemariska blick och log.
Och så samtalade vi om allitfrån det politiska läget, det senaste inom litteraturen men också många gånger om hans pilgrimsvandringar, om det han kallade ängeln, någon Gud trodde han nog inte på och kyrkan hade han inte mycket till övers för (men han kom till Farstas södersledskyrkan när jag predikade även om han då redan var mycket sjuk) och så naturligtvis om mat – han var en utsökt gourmet-kock.

Ett av mina bästa recept fick jag av Anders som fick höra att jag skulle bjuda några väninnor på middag – han gick till rökrummet  på tidningen och kom tillbaka med en fint komponerad middag med förrätt, varmrätt, mellanrätt och efterrätt – allt med utsökta vintips förstås.
När vi talade allvar, som han sa, skrattade vi ofta väldigt mycket.

Just så vill jag minnas Anders – en allvarlig man som alltid hade nära till skrattet, en glad gamäng som var en av mina bästa grubbelvänner på tidningen – en gudabenådad skribent som lärt mig att ta vara på orden.
Tack för allt, Anders.

(Läs Håkan Jaenssons fina text i dagens tidning. Läs också en av Anders Paulruds sista texter på kultursidorna – Livet är viktigare än döden)