I Expressen igår kunde jag läsa om Stockholms arbetarekommuns val av nya borgarråd. Ordförande Bosse Ringholm slår fast att Annika Billström ”insåg att hon inte hade något stöd”.
Helt fel, Ringholm!
Annika Billström fick överlägset flest kryss av väljarna i årets val. Och bland partimedlemmarna har hon ett starkt stöd. Min bedömning är att hon nog skulle ha samlat åtminstone 40 procent av representantskapets röster i onsdags kväll om hon hade valt att kandidera.

Nu valde Billström att inte ta en öppen strid. Det hedrar henne.
Stockholms arbetarrörelse behöver  försoning snarare än skyttegravskrig.
Det borde Ringholm tänka på.
När ska han visa ledarskap och avgå?

Mer om Stockholms socialdemokrati på morgondagens ledarsida.

Annika Billström gav upp striden om borgarrådsplatsen i Stockholm. Det gjorde hon rätt i. Efter den stora valförlusten – som alls inte bara kan skyllas på henne – var förtroendet nog förbrukat.
Men hennes avskedstal inför Stockholms arbetarekommun i går kväll var en välbehövlig uppgörelse med den förödande mygelkultur som så länge förstört huvudstadens socialdemokrati.

”Ingen kan ducka för att tillståndet i vår arbetarekommun är eländigt. I stället för politik fokuserar vi på person. I stället för organisatoriskt vardagsarbete ägnar vi oss åt att bekämpa varandra. Och i stället för läkning ägnar vi oss åt strid”, sade Billström.

Hon vände sig särskilt till arbetarekommunens ordförande Bosse Ringholm och sekreterare Tomas Rudin.
Det är hög tid att den grabbiga mygelkulturen försvinner och ersätts med politisk förnyelse och modernt folkrörelsearbete i storstaden.
Förhoppningsvis kan Carin Jämtin bidra till detta.
Innan hon blir partiledare…

Jag hörde Bosse Ringholm på TV. Han förklarade varför styrelsen för Stockholms arbetarekommun valt att peta Annika Billström som borgarråd.
Hon har många år bakom sig och till slut blir det dags att sätta punkt, resonerade arbetarekommunens ordförande.
Ringholms ord träffar honom själv.