Började förmiddagen med ett samtal i TV4 Nyhetsmorgon om den offentliga sorgen som nu kommit till uttryck i och med tragedin runt flickan Engla.

Domprosten i Uppsala Tuulikki Koivunen Bylund och jag resonerade om behovet av att offentligt uttrycka sin sorg – att gemensamt dela förlusten.
Det blev ett fint samtal  och TV4 gav generöst med tid.

Måndag 19 maj ska jag diskutera samma fråga på Publicistklubben.

Ännu en intensiv dag.
Höll begravning igen.
Jag älskar det. Det låter kanske vanvördigt men det finns inget så djupt meningsfullt som att försöka hjälpa människor att sätta ord på sorgen, saknaden, vreden, förtvivlan, försoningen, längtan och hoppet.

Begravningsriten är så oerhört viktig i sorgeprocessen – att få ta avsked under värdiga former för att kunna gå vidare och trots allt fortsätta att stå på livets sida…

Sorgen är numera högintressant även för medierna tycks det som. Jag berättade tidigare om hur TV velat ha med mig i olika debatter.
Måndag 19 maj ska jag på Publicistklubben diskutera SVT:s sändning av Englas begraving. Men redan på lördag deltar jag förmodligen i TV4:s Nyhetsmorgon angående samma ämne.

Fenomenet den kollektiva, offentliga sorgen är verkligen intressant.

I morgon bitti har vi prästkollegium och vi fortsätter att brottas med den inte alldeles enkla boken Postmodern teologi. Filosofen Vattimo har skrivit en text om ”Den Gud som är död” som vi ska diskutera.
Det är hög nivå på samtalen i Nacka.

Har just avlyssnat mobilen och läst mejlen. SVT:s morgonsoffa vill i morgon att jag ska diskutera beslutet att sända begravningen av Engla.
SVT:s Debatt vill att jag ska diskutera samma ämne på torsdag kväll.
Och så till sist vill Publicistklubben ha ett panelsamtal på detta tema.

Tyvärr tvingas jag av olika anledningar tacka nej till TV-debatterna.
Men publicistklubben kan nog gå.

Som jag skrev i min förra bloggnotis – ämnet är intressant och har många dimensioner.

Taxin var försenad i morse men det gjorde ingenting. Jag njöt av solen. Mälaren låg spegelblank och några tysta segelbåtar gled förbi. Så vackert.

I radiohuset var det roligt som vanligt med Godmorgon Världen-panelen.
Dala-Demokratens Göran Greider och Svenska Dagbladets Per Gudmundsson var mina medpanellister. Trevliga herrar men det är svårt att få en syl i vädret, fniss.

Sista frågan – den om huruvida det är rätt eller fel att sända flickan Englas begravning i TV – var den mest intressanta. Tyvärr hann vi inte diskutera detta inte helt enkla spörsmål tillräckligt länge.

Jag är kluven.
Å ena sidan tycks sorgen vara det enda kollektiva uttryckssätt vi har kvar i vår genomindividualiserade tid och svenska folkets engagemang har varit påtagligt stort i Engla-tragedin. I denna mening är det väl rimligt att också begravningen sker i offentligheten.
Å andra sidan är det något sjukt i att det mest privata ska bli offentligt. Det tycks som om vi inte kan hantera vår egen sorg på annat sätt än att vända oss till medierna i dag. Jag minns hur vi på Aftonbladets redaktion blev översköljda av brev, mejl och telefonsamtal från sörjande anhöriga vid Tsunamikatastrofen. De bad om att få prata ut i media…
Medierna som själavårdare…? Det ställer jag mig skeptisk till. Jag tror vi behöver lära oss att värna vår integritet i denna bloggifierande narcissistiska tid.

Jag är övertygad om att SVT kommer att hantera begravningen på ett värdigt och icke-jippobetonat sätt. Frågan är hur de kommer att klara gränsdragningen framöver. När nästa familj kräver att få sitt barns begravning sänt?

Ett är säkert: den kollektiva sorgen har alltsedan Palmemordet blivit den sekulariserade svenskens sätt att gestalta ett sammanhang som går utöver henne själv. Här finns något fint – som både kyrkan och journalistiken har all anledning att reflektera över.

I går kväll gick jag genom Söders gator och såg flera stearinljus som tänts i fönstren.
Tragedin med lilla Engla berör oss alla djupt.
Sorgen delar vi gemensamt.
Ljuständning, kondoleansskrivande, besöken i kyrkan, blommorna på vägkanten – de kollektiva uttrycken för sorgen manifesterar vår medmänsklighet. Vi bryr oss. Vi delar när det är för tungt att bära ensam.

Läs Åsa Petersens fina krönika på dagens ledarsida.