Det har pågått provval i biskopsvalet i Stockholms stift i dag.
Hundratals röstberättigade präster och förtroendevalda har samlats i Folkets Hus och nominerat, pläderat och röstat från klockan 09.00 till 16.30.

Det fanns en officiell lista med sju kandidater.
Kyrkans Tidning har tidigare benämnt mig som en joker i detta val liksom prästen Mikael Mogren. Men vi har inte funnits med på den officiella listan.

Ett gäng präster bestämde sig i dag för att driva våra namn under provvalet.
Många andra nominerades – dels de sju officiella sen ytterligare minst tio kandidater.

Nu har resultatet kommit och åtta kandidater fick så pass många röster (minst fem procent av alla röster) att de nu går vidare till det riktiga biskopsvalet i april:

Kontraktsprosten Hans Ulfvebrand som fick 151 röster
Stiftsprosten Eva Brunne som fick 126 röster
Stiftsadjunkten Martin Modéus som fick 85 röster
Läraren i pastoralteologi Cecilia Wadstein som fick 78 röster
Tf kyrkoherden Mikael Mogren som fick 77 röster
Domprosten Åke Bonnier som fick 64 röster
Rektorn Sven Hillert som fick 51 röster
Domprosten em Hakon Långström som fick 43 röster

Därefter kom Anna-Karin Hammar som fanns med på den officiella listan men som tyvärr inte nådde ända fram i dag.

Och sen kom, hör och häpna, jag själv på delad tionde plats tillsammans med Lisa Tegby som fanns med på den officiella listan. Två platser ifrån att bli kandidat på riktigt.

Roligt nog kom min joker-kamrat Mikael Mogren med bland de åtta som nu går vidare. Mikael och jag hade ansetts av stiftets valberedning tidigare som för unga (under 45 år) men det tyckte uppenbarligen inte stiftets präster och förtroendevalda.

Jag är dock väldigt nöjd med min placering. Jag stortrivs där jag är – som politisk chefredaktör på Aftonbladet och att få vara präst och journalist.
Men det känns fantastiskt att ha fått ett så stort förtroende bland präster och lekmän i stiftet. Det bär jag med mig i hjärtat.

Av de åtta som gick vidare är bara två kvinnor – Eva Brunne och Cia Wadstein.
Det är illavarslande.

Jag hoppas innerligt att Stockholms stift återigen väljer en kvinna som biskop.
Härnösands stift gör förhoppningsvis det inom kort.

Jag hörde just lunch-Ekot på radion.
Tidningskrönikan tog upp min krönika i dagens tidning och läste stycket om vårdcentralen i Fisksätra.
Utmärkt.
En som har en diametralt annan uppfattning om vårdsituationen är Svenska Dagbladets PJ Anders Linder som också skriver om Vårdval Stockholm i dag.

Debatten lär fortsätta.

Sjukvårdsdebatten mellan Mona Sahlin och Filippa Reinfeldt i Agenda i kväll var mycket bra och visade tydligt skillnaderna i svensk sjukvårdspolitik.

”Det är inte hus eller bostadsområden som är sjuka. Det är människor”, sade sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt och menade att ”resurserna följer patienten”.

Men i områden med stora sjukvårdsbehov minskar resurserna när Vårdval Stockholm nu införts.

”Jag trodde att de nya moderaterna visste vad konsekvenserna av utanförskapet är”, svarade Mona Sahlin och ifrågasatte varför vårdcentraler som Tenstas och Rågsveds får neddragningar medan vårdcentraler där läkarna bor såsom i exempelvis Danderyd får ökade resurser.

På vägen hem från Fisksätra kyrka i kväll såg jag en affisch som manade till kamp för vårdcentralen där.

Sjukvårdsdebatten lär fortsätta.

I Expressen igår kunde jag läsa om Stockholms arbetarekommuns val av nya borgarråd. Ordförande Bosse Ringholm slår fast att Annika Billström ”insåg att hon inte hade något stöd”.
Helt fel, Ringholm!
Annika Billström fick överlägset flest kryss av väljarna i årets val. Och bland partimedlemmarna har hon ett starkt stöd. Min bedömning är att hon nog skulle ha samlat åtminstone 40 procent av representantskapets röster i onsdags kväll om hon hade valt att kandidera.

Nu valde Billström att inte ta en öppen strid. Det hedrar henne.
Stockholms arbetarrörelse behöver  försoning snarare än skyttegravskrig.
Det borde Ringholm tänka på.
När ska han visa ledarskap och avgå?

Mer om Stockholms socialdemokrati på morgondagens ledarsida.

Annika Billström gav upp striden om borgarrådsplatsen i Stockholm. Det gjorde hon rätt i. Efter den stora valförlusten – som alls inte bara kan skyllas på henne – var förtroendet nog förbrukat.
Men hennes avskedstal inför Stockholms arbetarekommun i går kväll var en välbehövlig uppgörelse med den förödande mygelkultur som så länge förstört huvudstadens socialdemokrati.

”Ingen kan ducka för att tillståndet i vår arbetarekommun är eländigt. I stället för politik fokuserar vi på person. I stället för organisatoriskt vardagsarbete ägnar vi oss åt att bekämpa varandra. Och i stället för läkning ägnar vi oss åt strid”, sade Billström.

Hon vände sig särskilt till arbetarekommunens ordförande Bosse Ringholm och sekreterare Tomas Rudin.
Det är hög tid att den grabbiga mygelkulturen försvinner och ersätts med politisk förnyelse och modernt folkrörelsearbete i storstaden.
Förhoppningsvis kan Carin Jämtin bidra till detta.
Innan hon blir partiledare…

Annika Billström ger sig inte. Hon reserverade sig i arbetarekommunens styrelse i kväll. Övriga styrelseledamöter beslutade att föra fram Carin Jämtin och Roger Mogert som oppositionsborgarråd i Stockholm.

Med tanke på att Billström fick överlägset flest kryss av väljarna i Stockholm så kan hon med viss råg i ryggen anse att hon ska fortsätta leda huvudstadens socialdemokrater.
Varför inte vara modiga och välja två kvinnor – Billström och Jämtin?

I morgon träffas representantskapet. Än är inte sista ordet sagt.

Jag hörde Bosse Ringholm på TV. Han förklarade varför styrelsen för Stockholms arbetarekommun valt att peta Annika Billström som borgarråd.
Hon har många år bakom sig och till slut blir det dags att sätta punkt, resonerade arbetarekommunens ordförande.
Ringholms ord träffar honom själv.