Tre dagar kvar till galan och vi är stissiga allihopa. För att få lite lugn och ro på jobbet skickade jag hem Björn och Mattias efter lunch.

Jonas och jag satt kvar LÄÄÄÄNGE och pusslade med alla ord och bilder och rubriker och annonser som ska in i tidningen i helgen. Och så kom vår übersturmbahnführer Jan Helin in och ville småsnacka lite.

– Det känns… lite kallt. Vad är det? sa Jan bekymrat och tittade på måndagens hjältesida där han själv skrivit en text.

– Ja. Det blir så när vi inte har några bilder, påpekade Jonas som börjar bli lite trött på att uträtta hjältedåd med vårt material. Det är ju han som gör att allt ser snyggt och läsaptitligt ut.

– Har vi inga bilder? sa Jan och rufsade sig i kalufsen. Han gör så när han blir riktigt bekymrad.

– Vi har bara bilder på gubbar, sa jag.

Det är vid sådana tillfällen Jonas kastar de varnande blickarna. Och jag inte fattar någonting.

– Vi har ju bara bilder på Mark, Scherman och dig. Tråkigt, säger jag.

– Ja, det förstås, säger Helin och rufsar i kalufsen.

Jonas är tyst. Helin är tyst. Aha, det är jag som ska prata. Check.

– Vi lägger en blå platta bakom alltihopa. En varm blå platta där ni kan ligga och mysa, säger jag och känner hur jag bara vill får det här problemet ur världen. Inget strul. Inte nu. Inte med Helin och ta nya bilder och köpa nya kläder och fixa ny frisyr och smink och photoshop och… näe. Jag vill inte…

Alla är tysta.

– Kanon, säger Helin och slutar rufsa.

– Kanon, säger Jonas och börjar skissa.

Och så gör chefredaktören några konstiga segergester som nog mer var menade till Jonas, och glider iväg, Jonas hummar nöjt vid datorn och jag återgår till att fundera på hur vi ska lösa intervjun med finansministern på röda mattan.

Lite blått kanske…