En vanlig ovanlig middag i Svenska Hjältar-världen:

Juryn har samlats och vi sitter tillsammans hela gänget och käkar mackor. Man behöver mycket energi innan det är dags för våra galet intensiva möten.

Macka, kaffe och morotskaka. Och småprat om ditt och datt.

Det är då det händer.

Josef Fares, som sitter bredvid mig och fram till dess har ägnat sig åt att noga lukta på innehållet i sin macka och fnittra (ja, han fnittrar faktiskt) åt Helenas målande beskrivning av en olycka hon bevittnade, blir plötsligt helt tyst.

Och så vänder han sig emot mig och säger:

– Kolla! Vad tror du? Vad säger du?

I skenet från eftermiddagssolen som faller in från fönsterväggen lyfter Fares sin högra arm och låter musklerna spela.

– Har du sett? Va?

Jag vet inte vad jag ska säga.

– Eeeh, lyckas jag få ur mig.

– Kolla här då, säger Josef och tittar ner på sina bröst som plötsligt hoppar och skälver bakom den gröna t-shirten med Bruce Lee.

– Eeeh, säger jag och vet inte om jag ska följa min spontana reaktion att vilja ta honom på brösten, eller den mer hyfsade att säga ”wow” eller att fort ta upp en allmän diskussion om statsbudgeten, hans senaste film eller det vackra vädret.

– Oj, lyckas jag klämma ur mig till sist. Otroligt begåvat och uppmuntrande.

– Visst är det schysst, envisas Josef medan brösten hoppar som pannkakor på het plåt.

– Vi kanske ska ha dig som prisutdelare med bar överkropp på galan? säger jag.

Äntligen någonting spontant. Inte helt rätt kanske. Men spontant. Vad vill han?

– Jag ville bara att du skulle se, säger Josef.

I just det ögonblicket bryts vår magiska kontakt av de andra jury- och redaktionsmedlemmarna som med verbalt våld tränger sig in i vår brösthoppar-värld.

– Vem är det du har på t-shirten? säger Jan Eliasson.

– Är det Che Guevara?

Ridå.