Spänningen ligger som en tjock dimma över Cirkus i Stockholm. Okej en klyscha, jag vet. Men det är verkligen nervöst nu: kändisarna sitter spänt och småpratar med varandra medan journalisterna skickar bilder och texter innan showen börjar. Och där, mitt i vimlet av galavana besökare och mingel-proffs, sitter våra hjältar. Nervösa, lite spända och rejält omtumlade av allt ståhej. Men det blir bättre, snart drar nämligen kalaset igång och då är det de som är kvällens stora kändisar.

Härligt. Nu kör vi!

Kullabygden i Skåne: pitoreskt, storslaget och otroligt vackert. Men täckning på mobilen, det har de goda nord-skåningarna tydligen missat helt.

På denna vackra, men glashala stenmur, riskerar jag sålunda mitt liv för att kunna ringa de fantastiskt viktiga hjältesamtalen som krävs för att galan 13 december ska möta era förväntningar.

Vilket offer, vilken gala. Missa den inte!

Antalet gånger Lina har tagit bilder på kändisar, politiker och kungligheter i smyg är oräkneliga. Men här får hon tillbaka för gammal ost. 

Hjälteredaktionens stjärnfotograf har med en tung suck precis avslutat ett samtal med Aftonbladets teknikavdelning. Målet med samtalet var att få någon att hjälpa henne lägga upp filmer på hjältarna på nätet, så att juryn får se dem in action.

– Men inte ens det klarar de av, som hon själv muttrar när luren åker på.

I dagens tidning kan ni f.ö läsa om Emma i Linköping. Hon gjorde något smått unikt – med hjälp av sitt engagemang lyckades hon nämligen ändra en lag. Mäktigt.

Ett brev ska skickas. Och det är inte vilket brev som helst. När Frida läser högt ur texten sliter Liisa sitt hår i ångest – ”ni får inte föreslå några ändringar nu, allt är redan clearat med Janarna” (Helin och Scherman), säger hon med förtvivlad stämma.

Dokumentet, som är så viktigt att det med vördnad försiktigt hålls i kanterna, ska strax skickas med snällpost och är av gigantisk betydelse för galan 13 december. Men vad är det för jäkla brev då, tänker den nyfikne läsaren? Det skulle jag bra gärna vilja berätta men det får jag inte av Liisa, då får jag nämligen sparken, hälsar hon.

Okej, det var kanske inte riktigt så hon sa men jag får garanterat en rejäl utskällning och det tål inte min sköra person så här på måndagseftermiddagen.

En sak kan jag dock lova: Får vi som vi vill så står vi inför den grymmaste galan hittills, så ha tålamod kära hjälte-vänner!

I dagens Aftonbladet berättar vi om Kevin,15, som räddade sin lillasyster Selma från en galen hund.

– Jag var rädd. Hunden siktade in sig på min systers ben. Hade han lyckats få tag i henne så hade hon kunnat vara död i dag, säger Kevin.

Vid tio-tiden i morse rapporterade TT att kvinnan som ägde den numera avlivade hunden, dömdes till 30 dagsböter för brott mot tillsyn av hundar.

Så kan det gå.

”Vad heter du nu igen”, säger Chef-Liisa och viftar nonchalant åt mitt håll. Tillsammans med kollegorna skrattar jag åt ”missödet” med spelat obesvär. Men inombords går jag sönder en smula. Gråter lite i en fejkad hostning och fortsätter arbeta.

I morgon kommer jag en timme senare, bara så att du vet det Liisa!

I dag vi fått finbesök på redaktionen. I Aftonbladets representationsvåning träffas just nu juryn för sitt första överläggande. Själv kallades jag in i det slutna sammanträdesrummet för några minuter sedan och kan vittna om att stämningen är fokuserad, men uppsluppen. På bordet mitt i rummet trängdes kaffekopparna och morotskakorna med jurytexterna (förlängda versioner av det ni läst i tidningen). Hjältedåd i kamp mot varandra, Sveriges samlade mod – på ett konferensbord. Häftigt.  

Men kändisar i all ära. I dag har vi även besök av hjälteredaktionens egna legender Ebba och Kai. I mer än 40 år har de båda rest land och rike runt i Aftonbladets tjänst i jakt på scoop. 660 000 mil eller 160 varv runt jorden, närmare bestämt. Åtminstone om man får tro tripmätarna på Kais 23 bilar genom åren.

Kolla bara hur imponerad ”Ingo” blev när han träffade ”Kajan” 1959. Inte var dag man står öga mot öga med en legendar liksom..

Vem är mannen till vänster? (och till höger för den delen) För er som inte kan lista ut det direkt så finns det en låång artikel om karl’n i dagens Aftonbladet. Och ni som inte orkar ta er ner till affären: skicka ett mejl till lina.bostrom-einarsson@aftonbladet.se och fråga varför hon inte kan ta skarpa bilder!?

Nej då, skämt åsido, det här är vad fotograferna kallar ”konstnärlig frihet” (tror jag i alla fall..). Och för att se mer av den vara tycker jag faktiskt att ni ska masa er ner till butiken och köpa dagens blaska. Bortsett från en spännande artikel erbjuder den nämligen ett gäng riktigt fina bilder på vår ”mystery man”.

Trevlig helg på er kära blogg-läsare. Mer bus på måndag.

”I dag är det jag som är chef”, utbrister Webb-Frida med ett diaboliskt leende som får hennes nya tandställning att skina i morgonsolen. Och tyvärr är det just så, Chef-Liisa har lämnat skeppet för dagen och av någon outgrundlig anledning har hon överlämnat taktpinnen till Frida. Webb-Frida – emigrerad norrlänning och före detta kulturchef på en mindre lokaltidning i Stockholm.

Det låter kanske inte så farligt, kanske rent av rimligt enligt vissa. Mm, det kan man tro. Men för att illustrera hennes maktfullkomlighet kanske jag ska berätta om hennes, för dagen, nyinstiftade morgonrutin: nämligen att nynna gamla SVT-vinjetter från 1970-talet och tvinga oss undersåtar att gissa vilka de är.

Och detta har hon gjort sedan klockan tio. Hjälp..

I övrigt befinner sig Svante och Lina i Uppsala och åker buss. Varför? Det får ni i vanlig ordning veta inom en snar framtid. Jag kan dock avslöja att det inte beror på att Linas lilla hallonbil har pajat, utan att vissa Uppsala-busschaufförers hjärtan pumpar osedvanligt hårt för samhällets mest utsatta. Mysigt.

Ny vecka, nya hjältar. I dag gick färden till Östergötland och Linköping. Där träffade vi en hjältinna som med hjälp av sitt engagemang gjorde något smått unikt – efter enträget arbete lyckades hon nämligen ändra en lag. Mäktigt.

Efter att vi packat in fotoutrustningen i Linas lilla hallon till bil hittade jag något magiskt på det lokala gatuköket: längst ner i högen av flottiga damtidningar och kvällstidningar låg ett splajsans-exemplar av ”Vårt kungapar – året med den kungliga familjen”, från 1993. 

Som gammal hovreporter var valet av matlektyr givet! Frågan är bara hur fasen den hamnade där. Och framför allt, varför?

Märkligt.