Spelledig söndag.

Idag bjuder vi på något annorluna, en artikel om Västerås-keepern Johan Thalberg som ”försvunnit”. Artikeln blev av olika anledningar inte av någonstans, så istället för att samla damm på min hårddisk så trycker jag ut den här.

Med några veckor på nacken, men ändå.

Varsegod, lite söndagsläsning:

***

”Att vara ishockeyspelare är en drömvärld”

Hösten 2006 slog Johan Thalberg igenom i Västerås. Den då 19-årige målvakten briljerade trots sin orutin och under de tre första säsongerna förde han Västerås till Kvalserien två gånger.
Idag, fyra år senare, är Johan Thalberg 23 år och tvivlar om framtiden.
Förra säsongen blev oerhört jobbig. Först presterade varken han eller Västerås i HockeyAllsvenskan, sedan plockade klubben in Daniel Sperrle som ny förstekeeper och ”Tarras”, som han kallas, skeppades iväg till Växjö, där det om möjligt gick ännu sämre.
Anledningen?
Höfterna.
– Jag gjorde en magnetröntgen för två år sedan som visade förslitningsskador på båda höfterna. Jag opererade den ena eftersom jag hade mest smärta i den. Det har känts helt okej efter den operationen och jag kom tillbaka och spelade ifjol, men fick samma utslag på den andra höften vilket jag visste skulle komma eftersom jag har samma skada där, berättar Thalberg.
Efter misslyckandet i Växjö tvivlar Johan Thalberg idag om framtiden.
Och ska han fortsätta måste han operera andra höften.
– Ifjol tog det ungefär ett halvår med rehabilitering, men när man står utan kontrakt är det ingen klubb som bistår med pengar och man har inte samma backup med rehabilitering och sjukgymnaster och liknande. Jag ville inte heller skriva på för någon klubb och lura dem för att jag är skadad. Jag har helt enkelt skjutit upp beslutet om operation och tagit tag i lite andra saker, så vi får se vad det leder.
Var operationen jobbigare än du trodde?
– Ja, det var den. Den var tyngre än jag trodde och från början var höften inte bra heller och doktorn var på mig om att kanske bränna bort ännu mer på höftkulan. Idag är den inte hundra, och det är en svår operation att göra och det finns ingen garanti för att det blir helt bra. Om jag förstod det rätt på läkaren så blir det förslitningar igen. Det ska dröja ett tag, men om jag spelar tolv år till så kanske jag måste minst göra en operation till på varje höft. Det där är jobbiga beslut när hela jobbet bygger på att man måste ha friska höfter samtidigt som man vet hur jobbigt det är att komma tillbaka.
Är det som gör att du tvekar om att operera den andra höften?
– Det är inte bara att lägga sig på operationsbordet, så enkelt är det inte. När man står utan kontrakt måste man verkligen vara motiverad, och man har ju ingen ersättning heller. I somras var jag inne på att hoppa på någonting. Jag hade intressanta bud från Danmark, någon klubb i HockeyAllsvenskan och några klubbar i division ett. Men jag ville inte hoppa på något när jag inte är frisk. 
Har du ont i vardagslivet?
– Nej, det är det som är det konstiga. Jag kan göra allt; springa, cykla, hoppa och gymma. Men jag kan inte gå ner i butterfly, för det är då höften sätts på prov eftersom det är en onaturlig rörelse.
För Johan Thalberg gick allt på räls innan höfterna började spöka.
I tre år var han given förstemålvakt i Västerås och var en stor anledning till klubbens väg tillbaka till toppen. Föreningen, som sattes i konkurs år 2000 och fick börja om i seriesystemet, är idag på jakt efter förnyad Elitseriestatus.
Därför var fjolårets misslyckande, när laget höll till på den undre halvan i HockeyAllsvenskan, en stor besvikelse.
För Johan Thalberg, som fick lämna och hamnade i Växjö, var det oerhört jobbigt.
Även om han var van vid att bli ifrågasatt.
– Folk snackade redan från första året i Västerås att det skulle gå sämre nästa år, men det hände inte utan det gick bättre för varje år. Sedan var folk på mig efter operationen och sade att nu kommer det bli tufft, men då kom jag tillbaka igen. Men jag visste att det inte kunde fortsätta peka uppåt hela tiden och att man skulle få en dipp någon gång. Den kom ifjol och den största besvikelsen var att få lämna Västerås och att inte kunna höja sig i en annan klubb. Det var som en spiral neråt, jag kom in i det på fel sätt och helt plötsligt fungerade ingenting.
Vad hände i Växjö?
– Jag har bara mig själv att skylla. Växjö och tränaren Janne Karlsson tog hand om mig jäkligt bra och försökte få igång mig flera gånger, men det fungerade inte. Det var en helt okej säsong i Västerås men varken laget eller jag som målvakt inte presterade, och sedan gick det utför i Växjö. Men jag vill inte klaga någonting på att jag haft ont i höfterna eller så.
Blir man inte frustrerad när kroppen säger ifrån, för du skulle ju kunna gå hur långt som helst som målvakt?
– Det går inte många dagar utan att man tänker lite på det när man ser ishockey överallt. Jag vet inte om det är kroppens funktion men när man vet att inte kroppen klarar av att prestera så är det som att man stänger av. Kanske är det därför som jag inte fått det här riktiga suget heller. Jag har accepterat läget, och nu får jag göra det bästa av situationen. Jag kan inte bara sitta hemma och gräma mig, utan man får ta tag i andra delar av livet. Jag har fått ut jäkligt mycket av det här halvåret som vanlig Svensson, det är lite välkommen till verkligheten. Att leva som ishockeyspelare är lite av den drömvärld faktiskt.
Det är inte alls givet att det blir något mer ishockeyspelande för Johan Thalberg, trots att han bara är 23 år gammal.
Eller jo, han tränar och spelar lite med Syrianska i division tre.
Och där spelar han forward. Men någon elitkarriär är det inte tal om.
– Nej, jag ser det inte så. Jag är fortfarande en tävlingsmänniska och kan jag tävla ett par gånger i veckan med Syrianska så är det guld värt. Det får mig att inte klättra på väggarna i alla fall. Sedan gillar jag att vara nere i omklädningsrummet och snacka, så jag får den delen också. Än så länge är det bara på en nivå där jag får ut min energi någonstans så att jag kan fortsätta tävla.
Vad ska du göra nu?
– Jag kom in på polishögskolan en gång men jag fick tacka nej eftersom de tog bort distansutbildningen här i Västerås och placerade mig i Umeå. Det gick inte att kombinera med hockeyn eftersom jag hade kontrakt med Västerås. Jag har sökt nu igen till våren och det beslutet väntar jag på nu. Sedan jobbar jag som idrottslärare på ett gymnasium i Västerås. Jag trodde att jag skulle känna ett sug efter hockeyn nu när säsongen dragit igång, men så har det inte blivit riktigt. Jag har hållit mig undan och det känns ganska bra, även om jag har kontakt med många inom ishockeyn fortfarande.
Kommer du tillbaka till ishockeyn?
– När man vet att det är ett halvårs rehabilitering på den operation jag måste göra på höften så drar man öronen åt sig. Det kanske blir så att jag tar operationen till våren och är redo för säsongen efter, vi får se vad som händer. Det beror på vad som händer med andra saker i livet också.

***

Hur som haver, jag önskar Johan lycka till.