Fick en déjà vu-upplevelse på VM i Kanada.
Pratade med Magnus Hävelid och några andra ledare i Linköping i restaurangen på andra våningen i Pepsi Coliseum.
Bredvid står en kille som jag kände igen, nåja, men inte kunde få grepp om eller placera.
Efter ett telefonsamtal med Hävelid föll poletten ned.
Det var ju en gammal dagis-kompis till mig som jag bråkade jämnt och ständigt med i kuddrummet på ett dagis någonstans i Hässelby Villastad.
Minns faktiskt när man skulle söka till ettan på grundskolan och man fick fylla i vilka man ville gå i samma klass som och vilka man inte ville ha som klasskamrater.
Jag fyllde i ett namn…
Här är bild på min första fiende i livet.
Tror jag kan ha nytta av ”fienden”. Han kan nog bli elitserieprofil om några år. Då kan jag kräva gentjänster för alla gånger han vred om armen på mig  i kuddrummet.

Nu är vi givetvis vänner.
Och ordspråket ”tiden läker alla sår” är så sant.
***
Förresten – vem är mannen med underarmar som nybakade limpor?