Händelserik vecka.
Jag var själv i Scandinavium i tisdags när Kent Norberg vs Daniel Widing utspelades. I torsdags var det Micke Sundlöv vs Andreas Jämtin.
Intressanta match ups med profiler kan man säga.
Det jag lärt mig efter några år på elitarenorna är att sportchefer är fruktansvärt utsatta.
I tisdags mötte jag både Sundlöv och Norberg i Scandinavium. Småskämtade med båda och blev utskälld, typ, av båda.
Mot Sundlöv sa ja ”Jasså, ni ska värva Eddie Läck och förstöra för Leksand inför kvalserien. Inte bra”.
Sundlöv tittade på mig och blev svart i ögonen och hade jag haft hår på huvudet hade det stått rakt bakåt av vrålet från Sundlöv.
Därefter var det Norbergs tur att bli arg.
Han kunde inte hålla sig när Daniel Widing gick förbi och sa någonting att det var tur att han inte stod upp mot DiPenta.
Widing svarade med något elakt om Norbergs värvningar och Norberg kontrade med att Widing kunde berätta för hans agenter att sluta ringa och sälja in Widing till Frölunda.
Sedan hamnade jag i en ordväxling med Norberg om allvaret i en hockeymatcvh. Norberg tyckte det var viktigt som sjutton och tyckte jag var konstig. Jag kanske såg en hockeymatch i ett större sammanhang.
***
Men klubbledare är inte sig själva i slutet av en serie eller i en kvalserie eller i slutspelet.
De är under en sådan jävulsk press. Kanske är Sundlöv och Norberg de största vinnarskallarna i elitserien och de åldras säkert tre år under varje hockeymatch som de ser mitt sitt lag.
***
Jag tycker att klubbledare inte bör ha kontakt med spelare eller domare efter matcherna. De kan sitta i en holk/bås uppe vid taket och se matchen. De behöver inte springa i spelargången eller runt omklädningsrummen. Blir bara ett riskmoment.